Olympia, the real story del 1
Jag, som representant för Olympia, blev intervjuvat av 90minuter för några veckor sedan. De skulle göra någon sorts kontrastreportage, ta ett lag i Stockholmsfotbollen som det har gått extremt bra för de senaste åren och jämföra det med ett lag i stan som det har gått extremt dåligt för.
Vi var alltså de dåliga.
Trots detta blev det en bra intervju. Jag förklarade läget: Olympia har egentligen inte ens haft ett riktigt lag de senaste två åren och enda anledningen till att klubbledningen inte plockat bort sig själva var för att få föreningens 90:or (pojkallsvenskan) att stanna kvar.
Allt detta - berättade jag - vände i somras. Halva serien var då spelad, Olympia låg sist med noll poäng och 67 (!) insläppta mål. I detta läge tyckte styrelsen av någon anledning att det var dags att vakna och man rekryterade genom kontakter ett antal spelare (däribland petit moi) med uppdraget att rädda kvar klubben i sexan.
Omöjligt, skulle det visa sig. Spelarmetrialet var faktiskt helt okej, men laget var inte samspelt för fem öre och saknade både målvakt och naturliga målgörare. Facit blev ett poäng och spel i sjuan nästa år.
Men någonting hade i alla fall hänt. I returomgången släppte vi endast in 27 mål, vi spelare hittade varandra bättre för varje match och vår kanontränare Amri fick äntligen en chans att spela som han ville.
Till nästa säsong ser vi ut att få behålla samtliga och då kan detta bli roligt. Jag sa helt sanningslenligt till reprtern att det finns stor risk att vi har avgjort sjuan efter halva serien och att det förmodligen inte slutar där. Min erfarenhet säger mig att detta material, kombinerat med en så pass bra tränare som Amri, med träningar och lite tur mycket väl kan vara ett mittenlag i fyran.
Kanske mer.
Vi var alltså de dåliga.
Trots detta blev det en bra intervju. Jag förklarade läget: Olympia har egentligen inte ens haft ett riktigt lag de senaste två åren och enda anledningen till att klubbledningen inte plockat bort sig själva var för att få föreningens 90:or (pojkallsvenskan) att stanna kvar.
Allt detta - berättade jag - vände i somras. Halva serien var då spelad, Olympia låg sist med noll poäng och 67 (!) insläppta mål. I detta läge tyckte styrelsen av någon anledning att det var dags att vakna och man rekryterade genom kontakter ett antal spelare (däribland petit moi) med uppdraget att rädda kvar klubben i sexan.
Omöjligt, skulle det visa sig. Spelarmetrialet var faktiskt helt okej, men laget var inte samspelt för fem öre och saknade både målvakt och naturliga målgörare. Facit blev ett poäng och spel i sjuan nästa år.
Men någonting hade i alla fall hänt. I returomgången släppte vi endast in 27 mål, vi spelare hittade varandra bättre för varje match och vår kanontränare Amri fick äntligen en chans att spela som han ville.
Till nästa säsong ser vi ut att få behålla samtliga och då kan detta bli roligt. Jag sa helt sanningslenligt till reprtern att det finns stor risk att vi har avgjort sjuan efter halva serien och att det förmodligen inte slutar där. Min erfarenhet säger mig att detta material, kombinerat med en så pass bra tränare som Amri, med träningar och lite tur mycket väl kan vara ett mittenlag i fyran.
Kanske mer.
Kommentarer
Trackback