Olympia, the real story del 2
Del två i den här solskenshistorien utspelade sig en vecka efter intervjun med 90minuter. A-laget samlades en timme innan träning för att tillsammans med ordförande Marc ha ett möte om vinterträningen och nästa säsong. Det blev ett bra sådant, vi gick igenom vad som varit bra respektive dålig förra säsongen och vi beslutade att ha en timme fys plus en timme inomhusfotboll i veckan den närmsta framtiden. Plus lite annat smått och gott. Stämningen var på topp.
Då kom chocken. Amri (tränaren) kom till träningen, fick höra talas om vad som sagts och snedtände totalt. Han missuppfattade precis allting och tog mötets innehåll som en personlig kritik, när det egentligen var precis tvärtom. Han sa upp sig. I vredesmod lämnade han träningen och kvar stod vi med skägget i brevlådan. Ridå.
Följande dag bestämde jag mig för att göra något åt saken (lagkapten nästa?). Jag åkte förbi Amris jobb och bad honom vänligt men bestämt om en förklaring till gårkvällen. Borta var den arge man som igår beträtt vårt omklädningsrum, kvar fanns bara skam. Amri bad så hemskt mycket om ursäkt och sa att han inte visste vad som tagit åt honom. Han ville hemskt gärna fortsätta träna oss men han tyckte situationen var pinsam med tanke på att han 12 timmar tidigare bett vår ordförande att flyga och fara. Jag sa att han inte skulle oroa sig för det och vi skiljdes åt.
På väg därifrån ringde jag Marc, och tur var nog det. Han var inte helt klar i skallen än men som det lät på honom skulle det inte dröjt länge innan en ny tränare skulle utsetts. Jag förklarade för honom att Amri fortfarande hade alla spelares fulla förtoende och att han borde få en chans till. Marc sa att han skulle tänka på saken.
I det läget var jag dock nästan säker på utgången och mycket riktigt: nu i onsdags körde vi vår första inomhusträning. Med Amri bakom ratten och med Marc nöjd på läktaren.
Då kom chocken. Amri (tränaren) kom till träningen, fick höra talas om vad som sagts och snedtände totalt. Han missuppfattade precis allting och tog mötets innehåll som en personlig kritik, när det egentligen var precis tvärtom. Han sa upp sig. I vredesmod lämnade han träningen och kvar stod vi med skägget i brevlådan. Ridå.
Följande dag bestämde jag mig för att göra något åt saken (lagkapten nästa?). Jag åkte förbi Amris jobb och bad honom vänligt men bestämt om en förklaring till gårkvällen. Borta var den arge man som igår beträtt vårt omklädningsrum, kvar fanns bara skam. Amri bad så hemskt mycket om ursäkt och sa att han inte visste vad som tagit åt honom. Han ville hemskt gärna fortsätta träna oss men han tyckte situationen var pinsam med tanke på att han 12 timmar tidigare bett vår ordförande att flyga och fara. Jag sa att han inte skulle oroa sig för det och vi skiljdes åt.
På väg därifrån ringde jag Marc, och tur var nog det. Han var inte helt klar i skallen än men som det lät på honom skulle det inte dröjt länge innan en ny tränare skulle utsetts. Jag förklarade för honom att Amri fortfarande hade alla spelares fulla förtoende och att han borde få en chans till. Marc sa att han skulle tänka på saken.
I det läget var jag dock nästan säker på utgången och mycket riktigt: nu i onsdags körde vi vår första inomhusträning. Med Amri bakom ratten och med Marc nöjd på läktaren.
Kommentarer
Trackback