Adriano skickas hem
En stor nyhet som svenska medier förvånande nog helt tycks ha missat är att Inter nu väljer att skicka hem den brasilianske storstjärnan Adriano. Brassen, som besitter den kanske största potentialen i hela fotbollsvärlden, har varit helt ur slag i över ett år och bland annat inte gjort mål i klubblaget på mer än 200 dagar.
Inter och Roberto Mancini försöker få ärendet att framstå som det mest naturliga i världen. I själva verket är det en skandal och ett misslyckande av sällan skådat slag. Syftet med Adrianos hemresa sägs vara att låta spelaren vila i "minst en vecka" och att "i sin hemmiljö finna harmoni och form i sin egen takt", men allt talar för att klubben i själva verket slutgiltigt förlorat tålamodet med Adriano och alla de problem som ständigt omger honom. Som en god vän sa: det är med stor sannolikhet en omskrivning för "vi säljer dig i januari, gör vad fan du vill fram tills dess".
Samtidigt som jag tycker synd om Adriano - som efter sin fars död brottats med svåra och okontrollerbara depressioner - förstår jag Inters agerande till fullo. Under de cirka 1,5 åren jag har varit involverad i klubbens innersta krets har det så gott som dagligen varit nya historier, varav inte ens en bråkdel blivit officiella. Kärlekstrubbel, hemlängtan, anpassningssvårigheter; Adrianos bekymmer har avlöst varandra i en aldrig sinande ström. Och allt, precis allt, som rört Adriano har rört Inter. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på telefonsamtal mellan Moratti och Mancini där man pratat om hur de ska lösa diverse bryderier. Hur mådde han idag? Hur var han på träningen? Verkade han glad? Vad sa han på det personliga samtalet (ett tag var sådana en obligatorisk punkt på dagordningen) efteråt? Och så vidare.
Vad sådant daltande gör med övriga spelares moral är enkelt att förstå, och vad det gjorde med Juan Sebastian Verons (som redan i tidernas begynnelse var emot allt och alla i största allmänhet) fick hela världen se med egna ögon i Champions-kvarten mot Villareal. Den fadäsen kostade förmodligen Inter en plats i semin det året och var en av anledningarna till att argentinaren inte fick fortsatt förtroende i Inter denna säsong. Adriano fick fortsätta, av samma anledning som att han specialbehandlats hela tiden fram tills nu: skulle han återfinna sin förlorade form har han ingen överman i världen.
Men. Till och med för en erkänt human ledare som Massimo Moratti finns det en smärtgräns och nu är den förmodligen nådd. Till syvende och sist är det resultaten som räknas, och allt mindre talar för att Adriano någonsin blir den han en gång var. Åtminstone inte i nuvarande miljö.
I så fall är han en belastning.
Och då måste han bort.
Inter och Roberto Mancini försöker få ärendet att framstå som det mest naturliga i världen. I själva verket är det en skandal och ett misslyckande av sällan skådat slag. Syftet med Adrianos hemresa sägs vara att låta spelaren vila i "minst en vecka" och att "i sin hemmiljö finna harmoni och form i sin egen takt", men allt talar för att klubben i själva verket slutgiltigt förlorat tålamodet med Adriano och alla de problem som ständigt omger honom. Som en god vän sa: det är med stor sannolikhet en omskrivning för "vi säljer dig i januari, gör vad fan du vill fram tills dess".
Samtidigt som jag tycker synd om Adriano - som efter sin fars död brottats med svåra och okontrollerbara depressioner - förstår jag Inters agerande till fullo. Under de cirka 1,5 åren jag har varit involverad i klubbens innersta krets har det så gott som dagligen varit nya historier, varav inte ens en bråkdel blivit officiella. Kärlekstrubbel, hemlängtan, anpassningssvårigheter; Adrianos bekymmer har avlöst varandra i en aldrig sinande ström. Och allt, precis allt, som rört Adriano har rört Inter. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på telefonsamtal mellan Moratti och Mancini där man pratat om hur de ska lösa diverse bryderier. Hur mådde han idag? Hur var han på träningen? Verkade han glad? Vad sa han på det personliga samtalet (ett tag var sådana en obligatorisk punkt på dagordningen) efteråt? Och så vidare.
Vad sådant daltande gör med övriga spelares moral är enkelt att förstå, och vad det gjorde med Juan Sebastian Verons (som redan i tidernas begynnelse var emot allt och alla i största allmänhet) fick hela världen se med egna ögon i Champions-kvarten mot Villareal. Den fadäsen kostade förmodligen Inter en plats i semin det året och var en av anledningarna till att argentinaren inte fick fortsatt förtroende i Inter denna säsong. Adriano fick fortsätta, av samma anledning som att han specialbehandlats hela tiden fram tills nu: skulle han återfinna sin förlorade form har han ingen överman i världen.
Men. Till och med för en erkänt human ledare som Massimo Moratti finns det en smärtgräns och nu är den förmodligen nådd. Till syvende och sist är det resultaten som räknas, och allt mindre talar för att Adriano någonsin blir den han en gång var. Åtminstone inte i nuvarande miljö.
I så fall är han en belastning.
Och då måste han bort.
Kommentarer
Trackback