Fallet Toni
En episod som visar hur galet allt blir ibland är cirkusen i somras kring Luca Toni och hans eventuella transfer till Inter. Jag bloggade som bekant inte under den perioden men höll däremot en flitig mailkontakt med många före detta läsare. Precis innan Italiens match mot Tjeckien - det måste ha varit nånstans kring den 20 juni - gick jag ut med att övergången i praktiken var klar. En jättenyhet, naturligtvis, och garanterat något att vänta på.
Och vi väntade. Och väntade. VM tog slut, dagar blev till månader, ryktet levde länge men vi känner alla till slutresultatet. Toni blev kvar i Fiorentina och var i helgen ytterst nära att sänka just Inter med sina två mål.
Ett hårt slag för Inter. Och för min trovärdighet.
Så hur kunde det egentligen hända? Jag har såklart svaret.
Inom varje övergång brukar man prata om tre avgörande faktorer:
-Den köpande klubbens vilja att köpa
-Den säljande klubbens vilja att sälja.
-Den kontrakterade spelarens vilja att flytta.
Man kan pussla lite hur man vill med punkterna ovan, men generellt brukar man säga att om två av tre är uppfyllda är övergången med 90 % säkerhet i hamn. Om det dessutom är punkt ett och punkt tre som är klara ökar chansen med ytterligare några procent . En olycklig spelare som inte vill spela kvar i sin klubb är ingen idé att behålla och finns det i det läget en spekulant är det bara att sälja så fort som möjligt och hoppas på att få ut en rejäl slant för affären.
Fallet Toni var just ett sådant. Inter hade Fiorentinaspelaren som absolut huvudmål i sin värvningskampanj och Toni själv kom överens med Inter redan under VM. Affären var i hamn. Jag fick nyheten från allra högsta ort via sms från Tyskland och det var i det läget jag gick ut med det.
Vad ingen hade räknat med var den tredje faktorn. Fiorentinas ägare - Della Valle-familjen - ville inte höra talas om nån övergång. De lade helt locket på och hotade dessutom Inter med stämning för att ha tagit informell kontakt med spelaren. Att Toni inte ville spela kvar i laget gav de blanka tusan i, spelaren var under kontrakt och skulle ingenstans. Läget såg riktigt infekterat ut och i korridorerna surrades det om en strejk från Luca Tonis sida.
Naturligtvis - kännandes Tonis vänliga karaktär - blev det inte så. Han kom överens om att stanna kvar efter ett möte med bröderna Della Valle som varade i fem minuter. Därmed gick en av sommarens största och mest givna transfers i stöpet och Inter koncentrerade sig därefter på en viss herr Ibrahimovic. Men det är en annan historia.
Och vi väntade. Och väntade. VM tog slut, dagar blev till månader, ryktet levde länge men vi känner alla till slutresultatet. Toni blev kvar i Fiorentina och var i helgen ytterst nära att sänka just Inter med sina två mål.
Ett hårt slag för Inter. Och för min trovärdighet.
Så hur kunde det egentligen hända? Jag har såklart svaret.
Inom varje övergång brukar man prata om tre avgörande faktorer:
-Den köpande klubbens vilja att köpa
-Den säljande klubbens vilja att sälja.
-Den kontrakterade spelarens vilja att flytta.
Man kan pussla lite hur man vill med punkterna ovan, men generellt brukar man säga att om två av tre är uppfyllda är övergången med 90 % säkerhet i hamn. Om det dessutom är punkt ett och punkt tre som är klara ökar chansen med ytterligare några procent . En olycklig spelare som inte vill spela kvar i sin klubb är ingen idé att behålla och finns det i det läget en spekulant är det bara att sälja så fort som möjligt och hoppas på att få ut en rejäl slant för affären.
Fallet Toni var just ett sådant. Inter hade Fiorentinaspelaren som absolut huvudmål i sin värvningskampanj och Toni själv kom överens med Inter redan under VM. Affären var i hamn. Jag fick nyheten från allra högsta ort via sms från Tyskland och det var i det läget jag gick ut med det.
Vad ingen hade räknat med var den tredje faktorn. Fiorentinas ägare - Della Valle-familjen - ville inte höra talas om nån övergång. De lade helt locket på och hotade dessutom Inter med stämning för att ha tagit informell kontakt med spelaren. Att Toni inte ville spela kvar i laget gav de blanka tusan i, spelaren var under kontrakt och skulle ingenstans. Läget såg riktigt infekterat ut och i korridorerna surrades det om en strejk från Luca Tonis sida.
Naturligtvis - kännandes Tonis vänliga karaktär - blev det inte så. Han kom överens om att stanna kvar efter ett möte med bröderna Della Valle som varade i fem minuter. Därmed gick en av sommarens största och mest givna transfers i stöpet och Inter koncentrerade sig därefter på en viss herr Ibrahimovic. Men det är en annan historia.
Kommentarer
Trackback