Försenad fredagspanel och mystiskt sms
"S" i kommentatorsspåret fortsätter ställa sköna frågor som jag gärna vill svara på. Den här gången var jag för sen för att hinna med den första, men jag publicerar ändå:
"Final i Coppa Italia, vilka står som segrare? Och en klurig en, vilka vinner EM? I den sistnämda frågan så vill jag ha 2 svar - vad magkänslan säger och vad hjärnan säger?Motivation från den kunnige är att uppskatta:) Keep up the good work!"
Svar: Lätta frågor, som alltid. Jag gör mitt bästa!
1. Det här blev det visst lite sent att gissa eftersom min fredag var av det mer hektiska slaget och lördagen ännu värre. Det hanns helt enkelt inte med. Hade i alla fall skrivit något i stil med att Inter fortfarande kändes mätta och bakfulla efter ligasegern medan Roma ville krydda en på många sätt fantastisk säsong med en titel. Skulle förmodligen avslutat med någon snygg helgardering i stil med "...motivation borde slå klass men se upp, Roma spelar med kniven på strupen och för första gången den här säsongen är det dom som har allt att förlora."
Med facit i hand vet vi att det inte var så dumt tänkt, även om matchen till slut blev allt annat än tröttsam.
2. Fotbolls-EM så, och jag inleder som sig bör med att citera en stor tänkare - mig själv - från ett blogginlägg den 26 mars:
"Inte en förlust på nästan två år, anfallare i hysterisk målform, ett innermittfält som mycket väl kan vara världsledande och en målvakt som vet hur man vinner matcher åt sina lag."
Mycket möjligt att jag får äta upp dom orden, men jag kommer inte ifrån tanken på att det verkligen kan bli Spaniens år i år.
De har kallats eviga förlorare så länge jag kan minnas och det är väl rätt i så motto att de alltid underpresterat i mästerskap. Å andra sidan har de lidit lite av "englandssyndromet", d.v.s. blivit upphausade som ständiga mästarkandidater (inte minst av sig själva) vid varje turnering utan att egentligen ha någon täckning för det.
Jag menar, hur många gånger har man inte själv slentrianmässigt slängt ur sig ett "kan det vara Spaniens tur i år?" och grundat det lite löst på att Barcelona gått bra i cupen och att Raul stänkt in någon balja som vevats på Sportnytt?
Ärligt talat, bara det faktum att en sån som Zubizareta uppnått legendstatus i landet visar väl hur jävla illa ute man varit?
Nu är det inte så längre. Läs inledningscitatet igen, inse hur väl det stämmer och försök sedan påstå att det här laget inte kan gå hur långt som helst i EM.
Ett stort frågetecken i min bok finns dock: har de tillräckligt många vinnarskallar för att gå hela vägen? Puyol är definitivt en, men sen då? Inte heller är de hjälpta av lottningen; Frankrike, Italien eller Holland direkt efter gruppspelet är inga dussinlag direkt. Vi får se hur det går men min hjärna säger att 2008 kan innebära ett trendbrott för spansk fotboll.
Har dock en irriterande magkänsla som säger Tyskland. Försöker vifta bort den men det går inte. Starkt lag, smånätt lottning och en kalender som säger "länge sedan sist" är onekligen tungt vägande faktorer.
Italien? Tja, går de levande ur gruppen blir de mina favoriter till slutsegern, men någonting säger mig att det inte blir så. Jag hoppas jag har fel, men känslan jag har är att för mycket är frid och fröjd i det italienska lägret. Det påminner lite om innan VM 2002. Gli azzurri behöver en kniv på strupen - och helst också 20 olika typer av motgångar - för att kunna få ut allt av sin kapacitet och den här gången - liksom i Japan/Sydkorea för sex år sedan - finns inget sånt. Man är regerande världsmästare, har ett spelsystem och en förbundskapten man lärt sig lita på, alla nyckelspelare är friska, Serie A har trevligt rykte igen...ni hör själva. Äckligt harmoniskt. Kanske därför Cassano är på plats....?
***
Ja, det verkar förvisso troligt att Inter byter tränare snart. Men det jag skulle vilja veta som ingen nämnt i den här sms-historien är: hur kan ett privat meddelande från Mourinho till Essien plötsligt hamna i en tidnings ägo, bara sådär?
Kan det vara så att alla är så desperat ute efter en bekräftelse att sanningshalterna i uppgifter som kommer ut blir lidande?
Och varför pratar jag om det som om det vore nån sorts sensation...?
***
Jag och motståndarspelare går verkligen inte ihop just nu. I gårdagens match mot Aspudden var det dags igen.
Vår mittfältare Titti går in i närkamp med en spelare dubbelt så lång, dubbelt så gammal och fem-sex gånger så tung som henne själv. Resultatet blir det väntade; Titti blir fullkomligt manglad och faller till marken som vore hon träffad av blixten. I ett försök att vara lite rolig skriker jag: "Titti, där måste du stå upp bättre!" , föga anande att det ska väcka någon typ av ont blod hos någon.
Men det gör det förstås.
En av Aspuddenspelarna hör mig och går fullständigt i taket. "Helvete vad rolig du är, vi garvar nästan ihjäl oss. Fan att man kan vara en så jävla dålig förebild!" skriker hon på ett sätt som nästan gör mig lite rädd. Antagligen får hon för sig att min kommentar anspelar på lagkamratens kroppshydda (hon ÄR förvisso kraftigt överviktig, det kan fastslås direkt) och inte - som faktiskt var fallet - det roliga i att Titti valde att överhuvudtaget ta närkampen.
Funderar en stund på att säga något elakt till svar, eller åtminstone berätta att det förmodligen rör sig om ett missförstånd, men väljer till sist att tiga.
Någon gång får man ju faktiskt lära sig av sina tidigare misstag.
"Final i Coppa Italia, vilka står som segrare? Och en klurig en, vilka vinner EM? I den sistnämda frågan så vill jag ha 2 svar - vad magkänslan säger och vad hjärnan säger?Motivation från den kunnige är att uppskatta:) Keep up the good work!"
Svar: Lätta frågor, som alltid. Jag gör mitt bästa!
1. Det här blev det visst lite sent att gissa eftersom min fredag var av det mer hektiska slaget och lördagen ännu värre. Det hanns helt enkelt inte med. Hade i alla fall skrivit något i stil med att Inter fortfarande kändes mätta och bakfulla efter ligasegern medan Roma ville krydda en på många sätt fantastisk säsong med en titel. Skulle förmodligen avslutat med någon snygg helgardering i stil med "...motivation borde slå klass men se upp, Roma spelar med kniven på strupen och för första gången den här säsongen är det dom som har allt att förlora."
Med facit i hand vet vi att det inte var så dumt tänkt, även om matchen till slut blev allt annat än tröttsam.
2. Fotbolls-EM så, och jag inleder som sig bör med att citera en stor tänkare - mig själv - från ett blogginlägg den 26 mars:
"Inte en förlust på nästan två år, anfallare i hysterisk målform, ett innermittfält som mycket väl kan vara världsledande och en målvakt som vet hur man vinner matcher åt sina lag."
Mycket möjligt att jag får äta upp dom orden, men jag kommer inte ifrån tanken på att det verkligen kan bli Spaniens år i år.
De har kallats eviga förlorare så länge jag kan minnas och det är väl rätt i så motto att de alltid underpresterat i mästerskap. Å andra sidan har de lidit lite av "englandssyndromet", d.v.s. blivit upphausade som ständiga mästarkandidater (inte minst av sig själva) vid varje turnering utan att egentligen ha någon täckning för det.
Jag menar, hur många gånger har man inte själv slentrianmässigt slängt ur sig ett "kan det vara Spaniens tur i år?" och grundat det lite löst på att Barcelona gått bra i cupen och att Raul stänkt in någon balja som vevats på Sportnytt?
Ärligt talat, bara det faktum att en sån som Zubizareta uppnått legendstatus i landet visar väl hur jävla illa ute man varit?
Nu är det inte så längre. Läs inledningscitatet igen, inse hur väl det stämmer och försök sedan påstå att det här laget inte kan gå hur långt som helst i EM.
Ett stort frågetecken i min bok finns dock: har de tillräckligt många vinnarskallar för att gå hela vägen? Puyol är definitivt en, men sen då? Inte heller är de hjälpta av lottningen; Frankrike, Italien eller Holland direkt efter gruppspelet är inga dussinlag direkt. Vi får se hur det går men min hjärna säger att 2008 kan innebära ett trendbrott för spansk fotboll.
Har dock en irriterande magkänsla som säger Tyskland. Försöker vifta bort den men det går inte. Starkt lag, smånätt lottning och en kalender som säger "länge sedan sist" är onekligen tungt vägande faktorer.
Italien? Tja, går de levande ur gruppen blir de mina favoriter till slutsegern, men någonting säger mig att det inte blir så. Jag hoppas jag har fel, men känslan jag har är att för mycket är frid och fröjd i det italienska lägret. Det påminner lite om innan VM 2002. Gli azzurri behöver en kniv på strupen - och helst också 20 olika typer av motgångar - för att kunna få ut allt av sin kapacitet och den här gången - liksom i Japan/Sydkorea för sex år sedan - finns inget sånt. Man är regerande världsmästare, har ett spelsystem och en förbundskapten man lärt sig lita på, alla nyckelspelare är friska, Serie A har trevligt rykte igen...ni hör själva. Äckligt harmoniskt. Kanske därför Cassano är på plats....?
***
Ja, det verkar förvisso troligt att Inter byter tränare snart. Men det jag skulle vilja veta som ingen nämnt i den här sms-historien är: hur kan ett privat meddelande från Mourinho till Essien plötsligt hamna i en tidnings ägo, bara sådär?
Kan det vara så att alla är så desperat ute efter en bekräftelse att sanningshalterna i uppgifter som kommer ut blir lidande?
Och varför pratar jag om det som om det vore nån sorts sensation...?
***
Jag och motståndarspelare går verkligen inte ihop just nu. I gårdagens match mot Aspudden var det dags igen.
Vår mittfältare Titti går in i närkamp med en spelare dubbelt så lång, dubbelt så gammal och fem-sex gånger så tung som henne själv. Resultatet blir det väntade; Titti blir fullkomligt manglad och faller till marken som vore hon träffad av blixten. I ett försök att vara lite rolig skriker jag: "Titti, där måste du stå upp bättre!" , föga anande att det ska väcka någon typ av ont blod hos någon.
Men det gör det förstås.
En av Aspuddenspelarna hör mig och går fullständigt i taket. "Helvete vad rolig du är, vi garvar nästan ihjäl oss. Fan att man kan vara en så jävla dålig förebild!" skriker hon på ett sätt som nästan gör mig lite rädd. Antagligen får hon för sig att min kommentar anspelar på lagkamratens kroppshydda (hon ÄR förvisso kraftigt överviktig, det kan fastslås direkt) och inte - som faktiskt var fallet - det roliga i att Titti valde att överhuvudtaget ta närkampen.
Funderar en stund på att säga något elakt till svar, eller åtminstone berätta att det förmodligen rör sig om ett missförstånd, men väljer till sist att tiga.
Någon gång får man ju faktiskt lära sig av sina tidigare misstag.
Kommentarer
Trackback