Rapport från ett Gothia-land
Hemma igen från en helt underbar Gothia cup-vecka med laget. Har varit det sedan i lördags natt men varit för upptagen med jobb, familj och sånt för att kunna skriva något här. Men nu är det ordning på torpet igen och någon mer semester lär jag knappast höra talas om förrän Sydafrika 2010 (förlåt kära flickvän, du får väl sätta upp en bild på mig hemma eller nåt så du och Wilda minns hur jag ser ut) så nu kör vi så det ryker! Uppdateringar åt folket varje dag!
***
Hur det gick? Jodå, rätt okej för lag 1 med tanke på förutsättningarna. Vi var tungt skadedrabbade turneringen igenom och fick spela de tre sista matcherna med bara 11 spelare, varav flera halvskadade och nere på knäna. Ändå lyckades vi gå till slutspel, göra en supermatch och vinna mot duktiga Hertzöga och därefter förlora knappt och oförtjänt mot fullpoängaren St Paul Blackhawks från USA.
Godkänt, visst, men som saker och ting utvecklade sig kändes det som att vi var en hårsmån från betydligt mycket mer.
Och sånt är alltid surt.
***
Lag 2? Vi pratar inte om det va...?
Vi förtjänade bättre där.
***
Sista matchen i korthet:
Tjejerna hade egentligen inte alls uppgiften i benen men de kompenserade det med den där vanliga, rörande viljan som verkar kunna försätta berg. Jessica haltade värre än Elin men skulle hellre dö än att visa det för de andra på uppvärmningen. Felles steg var så tunga att marken bredvid planen vibrerade när hon gick, men ändå kan hon ha varit den som sprang mest av alla under matchen. Och så vidare och så vidare med alla hjältebeskrivningar.
Vi började trögt men åt oss in i matchen bit för bit och när den mållösa första halvleken var över kändes det som att den psykologiska fördelen vänt till vår fördel. Medvinden och nerförsbacken på den usla planen hade definitivt gjort det.
Sen kom chockerna. Innan det hunnit gå en minut av andra hade vi både hunnit svara för matchens längsta passningssvit (säkert 10 i rad) och släppa in 0-1på ett klassiskt skitmanér. Resterande matchen låg vi konstant på deras planhalva, men amerikanskorna kontrade farligt (eller försökte i alla fall, vår backlinje i nuvarande utformning är fruktansvärt svår att göra mål på) och släppte inte till mycket bakåt. Närmare än ett skott tätt, tätt utanför av Denise kom vi aldrig och därmed var vår saga I Gothia cup 2008 all.
***
Hur stor är min skuld i uttåget? Naturligtvis väldigt stor. Väntade tills fyra minuter före full tid med att kasta upp Alex i anfallet. En evighet, men till mitt försvar får jag säga att det kändes som att amerikanskornas taktik - djupledsbollar på en hypersnabb nr 5 på topp - var livsfarlig och krävde en överjävligt snabb mittback som motdrag. När jag väl släppte upp henne visade det sig dock att vinden och vår press gjorde att deras långbollar ändå aldrig kunde hota bakom vår backlinje. Alex själv gick bra på topp och var nära att komma igenom vid två tillfällen men tuvor och motståndarben gjorde att det inte blev så.
Den ofrånkomliga slutsatsen av detta är naturligtvis att jag borde ha coachat offensivt tidigare. Hade vi fått jobba med tre anfallare i 10-12 minuter istället för tre-fyra så vete tusan om de hade orkat stå emot. Risken hade visserligen varit stor att vi släppt in ytterligare ett mål istället för att kvittera, men vad hade det spelat för roll? Vi låg under och var tvungna att chansa för att inte åka ur, vilket vi nu gjorde.
Mitt beslut, mitt ansvar, mitt misstag.
Det känns jävligt tungt med tanke på att vägen fram till semifinal verkade rätt trevligt utstakad efter den matchen. Och väl där, vem vet vad som hade kunnat hända?
När får man en sån chans igen?
***
Veckans Gothia-mening:
"Jag tycker om knark, men jag vill inte att DU ska hålla på med det!"
Stor humor.
***
Mitt gamla lag Olympia har det sannerligen inte lätt just nu. På plats i Göteborg med ett juniorlag och innan veckan var över hade de varit mer om fler skandaler än jag någonsin varit med om i alla mina lag sammanlagt (och då var jag ändå på läger i Amsterdam som 18-åring). Till de sedvanliga bråken med motståndarna under matcher kan tilläggas antastande av tjejer, spelare som kom hem fulla klockan 7 på morgonen en matchdag, dyngrak ledare på ledarträffen, ledare som lämnade laget mitt under brinnande turnering för att grabbarna inte skötte sig, spelare som rymde, trotsade utegångsförbud, 0 poäng i turneringen och en svidande 7-0-förlust i sista matchen.
MEN! Jag läste på deras hemsida att de i alla fall fick beröm av mattanterna i skolan de bodde på. Alltid något.
***
Hotellet kom förresten extrem väl till pass. Tack, grabbar! Måste varit där i minst 17 minuter eller nåt, totalt.
Fick i alla fall lyxduscha en gång, med ren handduk och allt.
***
Nej, jag är inte skadeglad. Jag älskar Olympia och lider verkligen med El Presidente och tvillingarna som lägger ner sin själ dag ut och dag in för klubben men som gång på gång blir pissade i ansiktet av folk som inte förstår bättre. För att inte tala om de talangfulla spelare som fortfarande är kvar, en sån som Christian Wahlén hade man kunnat se på TV idag om han bara fått en ärlig chans. De människorna har all min respekt.
Däremot har jag svårt för han som fortfarande inte pratar med mig, aka den dyngraka ledare som tröttnade på SPELARNAS uppförande och stack.
Patetiskt är bara förnamnet.
***
En tydlig slutsats jag dragit från turneringen: vårt grundspel behöver förbättras.
Det ringde varningsklockor redan mot Vaxholm och Värmdö i våras och nu kom det slutliga kvittot. Tendensen är tydlig: vi har hopplöst svårt att vinna matcher där våra motståndare krymper ytor och utövar spelarbuss-i-eget-straffområde-taktiken. Det måste vi göra något åt och jag saknar inte metoder för det.
Frågan är bara om det är rätt läge redan nu? Risken är uppenbar att man tappar en hel del poäng på att ändra ett spelsystem mitt under brinnande säsong och vi har trots allt en serieledning att försvara. Å andra sidan: kommer man tillrätta med problemen lagom till slutspelet blir det såklart en jättefördel för oss där istället. Ett slutspelsguld smäller som bekant bra mycket högre än en serieseger men där är också konkurrensen på en helt annan nivå och inget man direkt kan räkna med.
Det troligaste är väl ett mellanting av något slag. Får lösa det mest akuta - några spelvändningsförslag borde göra susen - och sedan påbörja "revolutionen" nästa år istället.
Med vilka det nu blir.
***
Veckans chock: mötet med min gamle vän Megas Senior som jag inte hade en jävla aning om var Megas Senior.
Undrar dock fortfarande vem som blev mest förvånad. Han, jag - eller möjligen dottern?
***
Skulle förresten ha lagt upp bilder också men jag glömde kamerasladden hemma.
Attans. Vi tar det imorgon.
***
För övrigt kan "funky chicken" vara turneringens sämsta ramsa - någonsin.
Det finns det filmbevis på.
***
Hur det gick? Jodå, rätt okej för lag 1 med tanke på förutsättningarna. Vi var tungt skadedrabbade turneringen igenom och fick spela de tre sista matcherna med bara 11 spelare, varav flera halvskadade och nere på knäna. Ändå lyckades vi gå till slutspel, göra en supermatch och vinna mot duktiga Hertzöga och därefter förlora knappt och oförtjänt mot fullpoängaren St Paul Blackhawks från USA.
Godkänt, visst, men som saker och ting utvecklade sig kändes det som att vi var en hårsmån från betydligt mycket mer.
Och sånt är alltid surt.
***
Lag 2? Vi pratar inte om det va...?
Vi förtjänade bättre där.
***
Sista matchen i korthet:
Tjejerna hade egentligen inte alls uppgiften i benen men de kompenserade det med den där vanliga, rörande viljan som verkar kunna försätta berg. Jessica haltade värre än Elin men skulle hellre dö än att visa det för de andra på uppvärmningen. Felles steg var så tunga att marken bredvid planen vibrerade när hon gick, men ändå kan hon ha varit den som sprang mest av alla under matchen. Och så vidare och så vidare med alla hjältebeskrivningar.
Vi började trögt men åt oss in i matchen bit för bit och när den mållösa första halvleken var över kändes det som att den psykologiska fördelen vänt till vår fördel. Medvinden och nerförsbacken på den usla planen hade definitivt gjort det.
Sen kom chockerna. Innan det hunnit gå en minut av andra hade vi både hunnit svara för matchens längsta passningssvit (säkert 10 i rad) och släppa in 0-1på ett klassiskt skitmanér. Resterande matchen låg vi konstant på deras planhalva, men amerikanskorna kontrade farligt (eller försökte i alla fall, vår backlinje i nuvarande utformning är fruktansvärt svår att göra mål på) och släppte inte till mycket bakåt. Närmare än ett skott tätt, tätt utanför av Denise kom vi aldrig och därmed var vår saga I Gothia cup 2008 all.
***
Hur stor är min skuld i uttåget? Naturligtvis väldigt stor. Väntade tills fyra minuter före full tid med att kasta upp Alex i anfallet. En evighet, men till mitt försvar får jag säga att det kändes som att amerikanskornas taktik - djupledsbollar på en hypersnabb nr 5 på topp - var livsfarlig och krävde en överjävligt snabb mittback som motdrag. När jag väl släppte upp henne visade det sig dock att vinden och vår press gjorde att deras långbollar ändå aldrig kunde hota bakom vår backlinje. Alex själv gick bra på topp och var nära att komma igenom vid två tillfällen men tuvor och motståndarben gjorde att det inte blev så.
Den ofrånkomliga slutsatsen av detta är naturligtvis att jag borde ha coachat offensivt tidigare. Hade vi fått jobba med tre anfallare i 10-12 minuter istället för tre-fyra så vete tusan om de hade orkat stå emot. Risken hade visserligen varit stor att vi släppt in ytterligare ett mål istället för att kvittera, men vad hade det spelat för roll? Vi låg under och var tvungna att chansa för att inte åka ur, vilket vi nu gjorde.
Mitt beslut, mitt ansvar, mitt misstag.
Det känns jävligt tungt med tanke på att vägen fram till semifinal verkade rätt trevligt utstakad efter den matchen. Och väl där, vem vet vad som hade kunnat hända?
När får man en sån chans igen?
***
Veckans Gothia-mening:
"Jag tycker om knark, men jag vill inte att DU ska hålla på med det!"
Stor humor.
***
Mitt gamla lag Olympia har det sannerligen inte lätt just nu. På plats i Göteborg med ett juniorlag och innan veckan var över hade de varit mer om fler skandaler än jag någonsin varit med om i alla mina lag sammanlagt (och då var jag ändå på läger i Amsterdam som 18-åring). Till de sedvanliga bråken med motståndarna under matcher kan tilläggas antastande av tjejer, spelare som kom hem fulla klockan 7 på morgonen en matchdag, dyngrak ledare på ledarträffen, ledare som lämnade laget mitt under brinnande turnering för att grabbarna inte skötte sig, spelare som rymde, trotsade utegångsförbud, 0 poäng i turneringen och en svidande 7-0-förlust i sista matchen.
MEN! Jag läste på deras hemsida att de i alla fall fick beröm av mattanterna i skolan de bodde på. Alltid något.
***
Hotellet kom förresten extrem väl till pass. Tack, grabbar! Måste varit där i minst 17 minuter eller nåt, totalt.
Fick i alla fall lyxduscha en gång, med ren handduk och allt.
***
Nej, jag är inte skadeglad. Jag älskar Olympia och lider verkligen med El Presidente och tvillingarna som lägger ner sin själ dag ut och dag in för klubben men som gång på gång blir pissade i ansiktet av folk som inte förstår bättre. För att inte tala om de talangfulla spelare som fortfarande är kvar, en sån som Christian Wahlén hade man kunnat se på TV idag om han bara fått en ärlig chans. De människorna har all min respekt.
Däremot har jag svårt för han som fortfarande inte pratar med mig, aka den dyngraka ledare som tröttnade på SPELARNAS uppförande och stack.
Patetiskt är bara förnamnet.
***
En tydlig slutsats jag dragit från turneringen: vårt grundspel behöver förbättras.
Det ringde varningsklockor redan mot Vaxholm och Värmdö i våras och nu kom det slutliga kvittot. Tendensen är tydlig: vi har hopplöst svårt att vinna matcher där våra motståndare krymper ytor och utövar spelarbuss-i-eget-straffområde-taktiken. Det måste vi göra något åt och jag saknar inte metoder för det.
Frågan är bara om det är rätt läge redan nu? Risken är uppenbar att man tappar en hel del poäng på att ändra ett spelsystem mitt under brinnande säsong och vi har trots allt en serieledning att försvara. Å andra sidan: kommer man tillrätta med problemen lagom till slutspelet blir det såklart en jättefördel för oss där istället. Ett slutspelsguld smäller som bekant bra mycket högre än en serieseger men där är också konkurrensen på en helt annan nivå och inget man direkt kan räkna med.
Det troligaste är väl ett mellanting av något slag. Får lösa det mest akuta - några spelvändningsförslag borde göra susen - och sedan påbörja "revolutionen" nästa år istället.
Med vilka det nu blir.
***
Veckans chock: mötet med min gamle vän Megas Senior som jag inte hade en jävla aning om var Megas Senior.
Undrar dock fortfarande vem som blev mest förvånad. Han, jag - eller möjligen dottern?
***
Skulle förresten ha lagt upp bilder också men jag glömde kamerasladden hemma.
Attans. Vi tar det imorgon.
***
För övrigt kan "funky chicken" vara turneringens sämsta ramsa - någonsin.
Det finns det filmbevis på.
Proper, världsvan, redo
Drabbades av plötslig och svår fotbollsabstinens när jag kom hem från jobbet igår. Efter fem dygn i Holland där jag ätit, sovit och andats sporten i stort sett dygnet runt kändes det bedövande tomt att komma hem till vardagen och inte ha en enda inplanerad fotbollsrelaterad aktivitet på nästan tre dagar att se fram emot.
Visst, det hjälper att tänka på dvärghönsägg, men bara tillfälligt.
I såna lägen känns det obeskrivligt skönt att ha en dvd fullmatad med smålagsspelsövningar att kunna ladda upp sin spelare med. Komplett med instruktioner på knastertorr brittisk engelska och allt!
Den - plus ett par utsökta tacos framåt kvällstimmarna - blev min räddning. Känslan när filmen rullade igång kan närmast liknas vid att lägga rabarber på valfritt Jenna Jameson-alster efter en vecka utan sex - inte riktigt "the real deal" men helt klart en livräddare för stunden.
***
Peter Forsberg!
***
Tjejerna i laget må vara hur sköna och underbara som helst; i den ädla konsten att resa med stil har de dock fortfarande mycket att lära.
Själv har jag blivit uppfostrad att alltid klä upp mig inför flygresor och anlände således till Skavsta iförd Hugo Boss-rock med matchande halsduk, semi-backslick och svår skjorttröja från Armani.
Proper, världsvan, redo.
Och vad möts man av? Grå mjukisbyxor (inte ens våra färger!) så långt ögat kan nå, slarvigt uppsatta frisyrer av modell supernyvaken och skor som möjligen hade gjort sig bra på väg till stranden eller i nån lågbudgetkomedi med Stefan & Christer. En styggelse. Att flera sedan väljer att kombinera dessa kreationer med ganska snygga jackor gör i ärlighetens namn bara saker värre.
Vore inte platsen och sammanhanget vad de var hade min gissning varit att ett bättre pyjamasparty var på väg att gå av stapeln.
Och som inte det vore nog: som enda anständigt klädda människa i sällskapet förvandlas plötsligt jag till den udda fågeln och möts av blickar från spelarna som normalt sett endast skulle drabba en spetälsk man i Grums.
Orättvist är bara förnamnet.
***
Självaste Bengt-Åke Gustavsson sitter på stamlunchhaket i Globen och intar lammfärsbiffar med klyftpotatis och tzaziki. Han är iförd blå landslagsoverall och ser på det hela taget oförskämt fräsch ut.
Meddelas endast på detta sätt.
***
Skulle naturligtvis ha lagt mitt EM-bet redan efter förra inlägget. Efter Spaniens seger mot Italien igår kväll har oddsen för att de ska bli Europamästare nu garanterat sjunkit.
Det är bara att acceptera - jag och tippande kommer aldrig någonsin att gå ihop. Får fortsätta spela tusingar i stöten på 1,23-oddsmatcher även i fortsättningen.
***
En söt liten sms-konversation och samtidigt en uppvisning i den svåra konsten att vara övertydlig. Utspelas mellan undertecknad och en av mina spelare som vill vara anonym men vi kan kalla henne "Gullan".
"Gullan", 22:40:
"Hej. Ska du till träningen imorgon? /"Gullan" " (Också en fråga! Ligger hursomhelst och sover så jag svarar inte samma dag)
Jag, 09:01:
"Japp, behöver du skjuts?" (är frestad att skriva detta redan 05:45, men jag håller mig)
"Gullan", 09:04:
"Jag gör ju det. (A) Vilken tid är du vid affären?" (Funderar fortfarande vad det där (A) kan betyda, någon som vet? Låtsas som det regnar)
Jag, 09:07:
"Typ 20 över fem. Funkar det?"
"Gullan", 09:18:
"Ja det går bra. Vart ska jag stå? Vid affären eller busshållplatsen? (Viktigt att känna till här är att "affären" och "busshållplatsen" som "Gullan" syftar på båda finns på ett område litet nog att rymmas runt en rondell, vart hon än står kan jag omöjligt missa henne)
Jag, 09:31:
"Improvisera!" (försöker här på ett lite humoristiskt sätt förmedla att det nog inte spelar så stor roll var hon står)
"Gullan", 09:31:
"Jag står vid affären. På parkeringen." (här ger jag upp)
Jag, 09:32:
"Det är därför vi älskar dig"
Slut konversation.
***
Om det nu inte har gått fram tillräckligt tydligt kan jag avslöja att hela stycket om flygreseklädsel och spetälska inte var något annat än mitt försök till självironi.
Gillar egentligen inte att behöva berätta sånt - åtminstone inte i samma text - men i det här fallet känns det som att det är bäst att vara på den säkra sidan.
Visst, det hjälper att tänka på dvärghönsägg, men bara tillfälligt.
I såna lägen känns det obeskrivligt skönt att ha en dvd fullmatad med smålagsspelsövningar att kunna ladda upp sin spelare med. Komplett med instruktioner på knastertorr brittisk engelska och allt!
Den - plus ett par utsökta tacos framåt kvällstimmarna - blev min räddning. Känslan när filmen rullade igång kan närmast liknas vid att lägga rabarber på valfritt Jenna Jameson-alster efter en vecka utan sex - inte riktigt "the real deal" men helt klart en livräddare för stunden.
***
Peter Forsberg!
***
Tjejerna i laget må vara hur sköna och underbara som helst; i den ädla konsten att resa med stil har de dock fortfarande mycket att lära.
Själv har jag blivit uppfostrad att alltid klä upp mig inför flygresor och anlände således till Skavsta iförd Hugo Boss-rock med matchande halsduk, semi-backslick och svår skjorttröja från Armani.
Proper, världsvan, redo.
Och vad möts man av? Grå mjukisbyxor (inte ens våra färger!) så långt ögat kan nå, slarvigt uppsatta frisyrer av modell supernyvaken och skor som möjligen hade gjort sig bra på väg till stranden eller i nån lågbudgetkomedi med Stefan & Christer. En styggelse. Att flera sedan väljer att kombinera dessa kreationer med ganska snygga jackor gör i ärlighetens namn bara saker värre.
Vore inte platsen och sammanhanget vad de var hade min gissning varit att ett bättre pyjamasparty var på väg att gå av stapeln.
Och som inte det vore nog: som enda anständigt klädda människa i sällskapet förvandlas plötsligt jag till den udda fågeln och möts av blickar från spelarna som normalt sett endast skulle drabba en spetälsk man i Grums.
Orättvist är bara förnamnet.
***
Självaste Bengt-Åke Gustavsson sitter på stamlunchhaket i Globen och intar lammfärsbiffar med klyftpotatis och tzaziki. Han är iförd blå landslagsoverall och ser på det hela taget oförskämt fräsch ut.
Meddelas endast på detta sätt.
***
Skulle naturligtvis ha lagt mitt EM-bet redan efter förra inlägget. Efter Spaniens seger mot Italien igår kväll har oddsen för att de ska bli Europamästare nu garanterat sjunkit.
Det är bara att acceptera - jag och tippande kommer aldrig någonsin att gå ihop. Får fortsätta spela tusingar i stöten på 1,23-oddsmatcher även i fortsättningen.
***
En söt liten sms-konversation och samtidigt en uppvisning i den svåra konsten att vara övertydlig. Utspelas mellan undertecknad och en av mina spelare som vill vara anonym men vi kan kalla henne "Gullan".
"Gullan", 22:40:
"Hej. Ska du till träningen imorgon? /"Gullan" " (Också en fråga! Ligger hursomhelst och sover så jag svarar inte samma dag)
Jag, 09:01:
"Japp, behöver du skjuts?" (är frestad att skriva detta redan 05:45, men jag håller mig)
"Gullan", 09:04:
"Jag gör ju det. (A) Vilken tid är du vid affären?" (Funderar fortfarande vad det där (A) kan betyda, någon som vet? Låtsas som det regnar)
Jag, 09:07:
"Typ 20 över fem. Funkar det?"
"Gullan", 09:18:
"Ja det går bra. Vart ska jag stå? Vid affären eller busshållplatsen? (Viktigt att känna till här är att "affären" och "busshållplatsen" som "Gullan" syftar på båda finns på ett område litet nog att rymmas runt en rondell, vart hon än står kan jag omöjligt missa henne)
Jag, 09:31:
"Improvisera!" (försöker här på ett lite humoristiskt sätt förmedla att det nog inte spelar så stor roll var hon står)
"Gullan", 09:31:
"Jag står vid affären. På parkeringen." (här ger jag upp)
Jag, 09:32:
"Det är därför vi älskar dig"
Slut konversation.
***
Om det nu inte har gått fram tillräckligt tydligt kan jag avslöja att hela stycket om flygreseklädsel och spetälska inte var något annat än mitt försök till självironi.
Gillar egentligen inte att behöva berätta sånt - åtminstone inte i samma text - men i det här fallet känns det som att det är bäst att vara på den säkra sidan.