Snökaos
Snön är här och Stockholm är i chocktillstånd. Ett katastrofområde.
Jag begriper det verkligen inte. Hur kan man vara så totalt oförberedd i ett land som har snö sex månader om året? Glömma byta vinterdäck, åka i exakt samma hastighet som alltid...vad är det frågan om? Vem har inte tillgång till väderleksrapporter nuförtiden?!
Det övergår verkligen mitt förstånd.
Skulle haft styrelsemöte med Olympia klockan 19:00 och badminton med Matin klockan 20:00.
Båda händelserna snöade in.
Och jag som kört så heroiskt hemifrån till Hökarängen, en resa som inkluderade zick-zackning, körning mot trafiken och diverse vägbyten. Jag kom till klubblokalen fem minuter sen och kollade först då mitt mobilsvar. Självklart satt samtliga styrelsemedlemmar fast i trafiken och mötet var således inställt.
Strax därefter damp nästa meddelande ner. Martin hade gått samma öde till mötes som min utslagna fotbollspluton och kunde inte röra sig ur fläcken.
Och så kom det sig att min kväll, som på förhand såg så fullspäckad ut, slutade med ett Lost-marathon.
Inte så tokigt det heller.
Martin ringde förresten igen klockan 21:45.
Då stod han helt stilla i en bilkö - vid statshuset.
Han hade lämnat skolan - Stockholms universitet - 17:15 och hade således varit ute i fyra och en halv timme dittills. Jag undrar verkigen hur den historien slutade, lovar att rapportera när jag vet.
Jag begriper det verkligen inte. Hur kan man vara så totalt oförberedd i ett land som har snö sex månader om året? Glömma byta vinterdäck, åka i exakt samma hastighet som alltid...vad är det frågan om? Vem har inte tillgång till väderleksrapporter nuförtiden?!
Det övergår verkligen mitt förstånd.
Skulle haft styrelsemöte med Olympia klockan 19:00 och badminton med Matin klockan 20:00.
Båda händelserna snöade in.
Och jag som kört så heroiskt hemifrån till Hökarängen, en resa som inkluderade zick-zackning, körning mot trafiken och diverse vägbyten. Jag kom till klubblokalen fem minuter sen och kollade först då mitt mobilsvar. Självklart satt samtliga styrelsemedlemmar fast i trafiken och mötet var således inställt.
Strax därefter damp nästa meddelande ner. Martin hade gått samma öde till mötes som min utslagna fotbollspluton och kunde inte röra sig ur fläcken.
Och så kom det sig att min kväll, som på förhand såg så fullspäckad ut, slutade med ett Lost-marathon.
Inte så tokigt det heller.
Martin ringde förresten igen klockan 21:45.
Då stod han helt stilla i en bilkö - vid statshuset.
Han hade lämnat skolan - Stockholms universitet - 17:15 och hade således varit ute i fyra och en halv timme dittills. Jag undrar verkigen hur den historien slutade, lovar att rapportera när jag vet.
Kommentarer
Trackback