tonys blogg

Inter har blandat och givit i säsongsupptakten. Igen. Vill inte vara en av alla dessa olyckskorpar som målar fan på väggen när första varningsklockan ringer, men det här duger fan inte. Det värsta av allt är att det som händer hade kunnat undvikas om man bara lärt sig något av historien. 

Inters värvningskampanj i somras åtgärdade många av förra säsongens problem. När Javier Zanetti och Giuseppe Favalli åkte på varsinn månadslång skada i höstas respektive våras förvandlades Inters försvarsspel periodvis till någon slags usel parodi. Prio ett (ja, högre upp än Luca Toni) inför denna säsong var att komma tillrätta med den saken och det lyckades man utmärkt med. Maxwell, Grosso och Maicon heter garantierna och på den punkten är jag, liksom Henke Larsson, helnöjd.

I sin iver att fixa till kanterna och att hitta en anfallare som kunde göra "löjliga mål" (Mancinis uttryck) glömde man dock helt bort innermittfältet. Visserligen var man helklara med att det var nödvändigt att hitta en ersättare för Veron (som i slutet sa sig kunna stanna kvar ytterligare en säsong men då blev nekad en fortsättning av Moratti) och det lyckades man fint med. Personligen hade jag föredragit en spelande regissör a la Veron/Riquelme, men jag kan absolut köpa tanken med ett mittlås av granit som dessutom producerar ett 15-tal mål per säsong. Vieira och Cambiasso är just ett sådant och så länge de båda finns på planen är Inter ett lag med ytterst få, om ens några, brister.
Men vad finns bakom?
Jag vet. Det är lätt att vara efterklok. Att ställa sig den frågan nu när allt har uppdagats och man står med facit i hand och yada yada yada. Faktum är dock att det  var min första reaktion redan när truppen spikades i somras. Säkert inte bara min. Och då trodde jag ändå att Inter skulle spela 4-4-2 och att Dacourt skulle vara reserv för de två mittfältsgladiatorerna. Redan i det läget var jag tveksam, men då handlade det mest om min ovilja till Dacourt, att han i mitt tycke inte höll måttet ens som ersättare.
Nu visar det sig att Mancini vill spela tre defensiva innermittfältare i sin startuppställning denna säsong. Då förvandlas värvningstaktiken plötsligt  från ganska ogenomtänkt till rena katastrofen. Om innermittfältet var sårbart för skador/avstängningar med 4-4-2, vad är det inte nu? Förvisso har truppen varit extremt otursdrabbad i säsongsupptakten, men förr eller senare skulle sådana situationer uppstå ändå, var det ingen som tänkte på det?
Tänkte ingen på att Vieira snittar minst en varning per match och sannolikt är avstängd lika mycket som han spelar?
Tänkte ingen på att Cambiasso inte är någon evighetsmaskin som kan spela varje match två säsonger i sträck plus ett VM?
Tänkte ingen överhuvudtaget? Vem ska nu spela innermitt? Mariano Gonzales? Det enda positiva är ironiskt nog att den så bespottade Dacourt har överträffat mina förväntningar med råge, men det är väl bara en tidsfråga innan han också går och blir långtidsskadad...

Christian Vieri sa för ett par år sedan att han hade lust att spika upp vissa Interdirektörer mot  väggen och det är inte utan att jag börjar sympatisera med honom.Lärde sig Branca/Oriali verkligen ingenting av ytterbackskrisen förra året? Mer än att det kanske var en bra idé att köpa fler ytterbackar?
Kommunicerade de ens med Mancini innan de började köpa och sälja? Eller var det Mancini som inte kommunicerade? Hur det än är borde någon ha tagit tag i det, nu har ingen gjort det och det kan stå klubben dyrt. 

Nu är , tack och lov, krisen inte speciellt stor. Inte på långa vägar så omfattande som den skulle kunna vara i alla fall. Inter har en extremt svår månad lyckats ta 11 poäng i ligan och har ett CL-facit som visserligen är bedrövligt men som går att vända. Efter nuvarande landslagsuppehåll är Vieira och Cambiassos respektive comebacker nära förestående och med dem kommer spelet Mancini vill att laget ska spela.
Det finns med andra ord all anledning för supportrarna att trots allt se ljust på framtiden.
I alla fall den kortsiktiga.