Vi professionella korpenvikarier....
Jag och Martin körde ett riktigt korpenmaraton igår.
Direkt efter jobbet drog vi till Lidingö och körde 6-manna med Ägglådan (tror jag att de heter), ett duktigt lag bestående av bland annat bandkompisar till Martin. Vi har spelat tillsammans förr och den här gången blev det en förkrossande 5-0 i vår favör.
En kebab, en 90-grammare och en sökrunda för Wilda senare var vi på plats i Bandhagen för en 7-mannakorpen med Drevan BK. Det är Magges lag och består, med några få undantag, av gamla Tallkrogare på dekis. Det var första gången jag spelade med dem. Vi fick spö med 3-0 av några förortsslynglar med rosa tenniströjor, i en match kommer att gå till historien för det jättebråk som uppstod i slutet. Det gick riktigt otrevligt till och mynnade ut i att båda lagen fick avsluta matchen med fyra man på plan. Jag var såklart inte med i fighten, vi professionella korpenvikarier vet bättre än så.
Det jag för övrigt vill tillägga om matchen är att de gjorde samtliga sina mål i första halvlek. I halvtidsvilan organiserade jag upp ett grymt 3-2-1-system och sen släppte vi inte in mer. Tvärtom var det vi som var närmast mål, förvisso på kontring men ändå. Jag kanske har lite av en tränarådra i mig trots allt....
Direkt efter jobbet drog vi till Lidingö och körde 6-manna med Ägglådan (tror jag att de heter), ett duktigt lag bestående av bland annat bandkompisar till Martin. Vi har spelat tillsammans förr och den här gången blev det en förkrossande 5-0 i vår favör.
En kebab, en 90-grammare och en sökrunda för Wilda senare var vi på plats i Bandhagen för en 7-mannakorpen med Drevan BK. Det är Magges lag och består, med några få undantag, av gamla Tallkrogare på dekis. Det var första gången jag spelade med dem. Vi fick spö med 3-0 av några förortsslynglar med rosa tenniströjor, i en match kommer att gå till historien för det jättebråk som uppstod i slutet. Det gick riktigt otrevligt till och mynnade ut i att båda lagen fick avsluta matchen med fyra man på plan. Jag var såklart inte med i fighten, vi professionella korpenvikarier vet bättre än så.
Det jag för övrigt vill tillägga om matchen är att de gjorde samtliga sina mål i första halvlek. I halvtidsvilan organiserade jag upp ett grymt 3-2-1-system och sen släppte vi inte in mer. Tvärtom var det vi som var närmast mål, förvisso på kontring men ändå. Jag kanske har lite av en tränarådra i mig trots allt....
Inter-Sampdoria
Vill inte låta alltför bitter, men visst sjutton blev Inter missgynnade av domaren igår?
Sampdorias straff är av samma karaktär som Hollands första mot Italien i EM-semin 2000: visst är det kontakt mellan spelarna, men såna situationer uppstår säkert 50-60 gånger per match, åt båda hållen. Antingen delar man då ut alla 50-60 straffar eller så låter man konsekvent bli.
Vieiras bortdömda mål är så regelrätt det kan bli, oavsett om Crespo är på bollen eller inte (vilket han inte är). Kan förstå att det är svårt för blotta ögat att uppfatta situationen i den hastigheten, men för publikfrieriets skull MÅSTE man fria hellre än fälla som linjeman i de lägena.
Adrianos bortdömda mål kan jag däremot köpa, oavsett om Mancini hävdar motsatsen. Brassen kättrar rätt duktigt på sin bevakare innan han nickar in den och jag hade i domarens kläder gjort samma bedömning.
Sampdorias straff är av samma karaktär som Hollands första mot Italien i EM-semin 2000: visst är det kontakt mellan spelarna, men såna situationer uppstår säkert 50-60 gånger per match, åt båda hållen. Antingen delar man då ut alla 50-60 straffar eller så låter man konsekvent bli.
Vieiras bortdömda mål är så regelrätt det kan bli, oavsett om Crespo är på bollen eller inte (vilket han inte är). Kan förstå att det är svårt för blotta ögat att uppfatta situationen i den hastigheten, men för publikfrieriets skull MÅSTE man fria hellre än fälla som linjeman i de lägena.
Adrianos bortdömda mål kan jag däremot köpa, oavsett om Mancini hävdar motsatsen. Brassen kättrar rätt duktigt på sin bevakare innan han nickar in den och jag hade i domarens kläder gjort samma bedömning.
Olympia-Stora Wika - förhandssnacket
Farsta IP klockan 20:00. Missa inte! Här är senaste nytt:
-Tänker prova en 4-5-1 ikväll, få in tre man på innermittfältet så att två av dom kan ägna sig nästan helt åt bollvinnande och ytkrympning för motståndarna.
-Ny målvakt för kvällen då Danne är bortrest. Ümit heter ersättaren och vaktar normalt för 90:orna i pojkallsvenskan. Det kommer inte bli några problem.
-Backkris råder. Endast fyra tillgängliga inför kvällen, varav en garanterat tar slut efter en halvtimme. Har tänkt ut en lösning, återstår att se om den är bra eller inte. Sätter även ett frågetecken till min egen fysik med tanke på att jag varit sjuk hela veckan. Normalt sett skulle jag inte spela men jag inser att jag inte har nåt val ikväll.
-Tänker prova en 4-5-1 ikväll, få in tre man på innermittfältet så att två av dom kan ägna sig nästan helt åt bollvinnande och ytkrympning för motståndarna.
-Ny målvakt för kvällen då Danne är bortrest. Ümit heter ersättaren och vaktar normalt för 90:orna i pojkallsvenskan. Det kommer inte bli några problem.
-Backkris råder. Endast fyra tillgängliga inför kvällen, varav en garanterat tar slut efter en halvtimme. Har tänkt ut en lösning, återstår att se om den är bra eller inte. Sätter även ett frågetecken till min egen fysik med tanke på att jag varit sjuk hela veckan. Normalt sett skulle jag inte spela men jag inser att jag inte har nåt val ikväll.
I minne av Giacinto Facchetti
En stor spelare, en stor ledare och, framför allt, en stor man har gått ur tiden. Giacinto Facchetti dog den 4 september efter några månaders svår och plågsam sjukdom. Han blev 64 år.
Jag är alldeles för ung för att kunna komma ihåg honom som fotbollsspelare. Det behöver jag inte heller. Hans meritförteckning talar sitt alldeles tydliga språk: mångfaldig ligamästare, tvåfaldig Champions leaugue-mästare, VM-silvermedaljör, uttagen i världslaget. Samtliga triumfer erövrade som lagkapten och han beskrevs undantagslöst som en perfekt gentleman. Giancinto Facchetti brukar allmänt kallas för den förste moderne ytterbacken, tack vare hans ständiga löpande upp och ner längst kanterna som än idag, 40 år senare, utgör standarden för hur en spelare på den positionen ska agera.
Sånt inger respekt.
Som människa kommer jag däremot alltid att minnas honom. Jag kan inte påstå att jag kände honom speciellt väl men jag hade förmånen att få träffa honom ett antal gånger och han gjorde alltid ett djupt intryck på mig.
Som president i Inter stod han ständigt i händelsernas centrum och var van vid att alla såg upp till honom. Inte en enda gång märkte jag det i hans sätt att behandla folk på. Alltid vänlig, alltid genuint intresserad av vad man hade och säga, alltid frågsam. I ett rum fyllt av italienska och skotska fotbollshöjdare servade han mig och Josephine kaffe så att vi inte skulle behöva resa oss upp och sluta prata. En skitsak? Visst, men hur många andra i hans position tror ni hade gjort detsamma?
Mitt starkaste minne av honom är från just den kvällen i Skottland, några timmar senare. Det är andra halvlek och ställningen i matchen är 1-1. Två gånger tidigare har Interspelare skickat ut bollen så att skadade Rangersspelare kan få behandling. Nu blir Inters högerback Andreoli liggande efter en duell och verkar ha rejält ont (det visade sig senare att han brytit benet men det hör egentligen inte hit). Rangersspelarna tar ingen notis utan fortsätter anfallet som om inget hänt. Facchetti blir som galen uppe på hedersläktaren, han vet inte vad han ska ta sig till. Först sitter han bara och gestikulerar för sig själv på sin stol. Sedan ställer han sig plötsligt upp, sträcker upp armarna i skyn och vrålar "FORZA CELTIC!" så högt han kan tre-fyra gånger. Hela hedersläktaren, med Rangers ordförande i spetsen, vänder sig mot honom och bara gapar, medan Massimo Moratti i stolen bredvid lite försynt försöker få honom att sätta sig ner igen.
Jag kan fortfarande skratta högt åt det när jag tänker på det.
Jag undrade ofta hur en sån genuint snäll man kunde klara av en av de tuffaste ledarrollerna i fotbollsvärlden. En gentleman, med värderingar från vad som tycks en svunnen tid, i samma sal som hänsynslösa pampar som mer än gärna går över både ett och två lik för att få sin vilja igenom. Eller internt: bortskämda spelare med lönekonton som endast överträffas i storlek av deras egon, hur kunde en sån man handskas med dem, sätta dem på plats när så behövdes utan att anarki uppstod?
Tydligen gick det alldeles utmärkt. Respekten som han ingav var på ett helt annat plan än det rent auktoritära, det är något jag kommit att förstå först efter hans bortgång. Sättet alla reagerat på; spelare, ledare, vanligt folk. Vare sig de haft band till Inter, någon annan klubb eller ingenting alls. Alla sörjer och det verkar äkta. Det är ytterst få förunnat.
Jag träffade honom sista gången i mars, i Amsterdam. Han var lika pigg och stark som någonsin. Varken han eller jag anade när vi glatt tog avsked att vi aldrig skulle ses igen. Han var dödligt sjuk redan då, men visste ingenting. Ingen visste.
Inter spelade sin första match sedan Facchettis död nu i lördags. Samtliga spelare bar svarta sorgeband. Javier Zanetti spelade i en specialgjord kaptensbindel och texten en på den kunde inte ha varit mer passande:
"Du är allt som en man borde vara. Vi kommer att sakna dig. Farväl Giacinto"
Jag är alldeles för ung för att kunna komma ihåg honom som fotbollsspelare. Det behöver jag inte heller. Hans meritförteckning talar sitt alldeles tydliga språk: mångfaldig ligamästare, tvåfaldig Champions leaugue-mästare, VM-silvermedaljör, uttagen i världslaget. Samtliga triumfer erövrade som lagkapten och han beskrevs undantagslöst som en perfekt gentleman. Giancinto Facchetti brukar allmänt kallas för den förste moderne ytterbacken, tack vare hans ständiga löpande upp och ner längst kanterna som än idag, 40 år senare, utgör standarden för hur en spelare på den positionen ska agera.
Sånt inger respekt.
Som människa kommer jag däremot alltid att minnas honom. Jag kan inte påstå att jag kände honom speciellt väl men jag hade förmånen att få träffa honom ett antal gånger och han gjorde alltid ett djupt intryck på mig.
Som president i Inter stod han ständigt i händelsernas centrum och var van vid att alla såg upp till honom. Inte en enda gång märkte jag det i hans sätt att behandla folk på. Alltid vänlig, alltid genuint intresserad av vad man hade och säga, alltid frågsam. I ett rum fyllt av italienska och skotska fotbollshöjdare servade han mig och Josephine kaffe så att vi inte skulle behöva resa oss upp och sluta prata. En skitsak? Visst, men hur många andra i hans position tror ni hade gjort detsamma?
Mitt starkaste minne av honom är från just den kvällen i Skottland, några timmar senare. Det är andra halvlek och ställningen i matchen är 1-1. Två gånger tidigare har Interspelare skickat ut bollen så att skadade Rangersspelare kan få behandling. Nu blir Inters högerback Andreoli liggande efter en duell och verkar ha rejält ont (det visade sig senare att han brytit benet men det hör egentligen inte hit). Rangersspelarna tar ingen notis utan fortsätter anfallet som om inget hänt. Facchetti blir som galen uppe på hedersläktaren, han vet inte vad han ska ta sig till. Först sitter han bara och gestikulerar för sig själv på sin stol. Sedan ställer han sig plötsligt upp, sträcker upp armarna i skyn och vrålar "FORZA CELTIC!" så högt han kan tre-fyra gånger. Hela hedersläktaren, med Rangers ordförande i spetsen, vänder sig mot honom och bara gapar, medan Massimo Moratti i stolen bredvid lite försynt försöker få honom att sätta sig ner igen.
Jag kan fortfarande skratta högt åt det när jag tänker på det.
Jag undrade ofta hur en sån genuint snäll man kunde klara av en av de tuffaste ledarrollerna i fotbollsvärlden. En gentleman, med värderingar från vad som tycks en svunnen tid, i samma sal som hänsynslösa pampar som mer än gärna går över både ett och två lik för att få sin vilja igenom. Eller internt: bortskämda spelare med lönekonton som endast överträffas i storlek av deras egon, hur kunde en sån man handskas med dem, sätta dem på plats när så behövdes utan att anarki uppstod?
Tydligen gick det alldeles utmärkt. Respekten som han ingav var på ett helt annat plan än det rent auktoritära, det är något jag kommit att förstå först efter hans bortgång. Sättet alla reagerat på; spelare, ledare, vanligt folk. Vare sig de haft band till Inter, någon annan klubb eller ingenting alls. Alla sörjer och det verkar äkta. Det är ytterst få förunnat.
Jag träffade honom sista gången i mars, i Amsterdam. Han var lika pigg och stark som någonsin. Varken han eller jag anade när vi glatt tog avsked att vi aldrig skulle ses igen. Han var dödligt sjuk redan då, men visste ingenting. Ingen visste.
Inter spelade sin första match sedan Facchettis död nu i lördags. Samtliga spelare bar svarta sorgeband. Javier Zanetti spelade i en specialgjord kaptensbindel och texten en på den kunde inte ha varit mer passande:
"Du är allt som en man borde vara. Vi kommer att sakna dig. Farväl Giacinto"
Fallet Toni
En episod som visar hur galet allt blir ibland är cirkusen i somras kring Luca Toni och hans eventuella transfer till Inter. Jag bloggade som bekant inte under den perioden men höll däremot en flitig mailkontakt med många före detta läsare. Precis innan Italiens match mot Tjeckien - det måste ha varit nånstans kring den 20 juni - gick jag ut med att övergången i praktiken var klar. En jättenyhet, naturligtvis, och garanterat något att vänta på.
Och vi väntade. Och väntade. VM tog slut, dagar blev till månader, ryktet levde länge men vi känner alla till slutresultatet. Toni blev kvar i Fiorentina och var i helgen ytterst nära att sänka just Inter med sina två mål.
Ett hårt slag för Inter. Och för min trovärdighet.
Så hur kunde det egentligen hända? Jag har såklart svaret.
Inom varje övergång brukar man prata om tre avgörande faktorer:
-Den köpande klubbens vilja att köpa
-Den säljande klubbens vilja att sälja.
-Den kontrakterade spelarens vilja att flytta.
Man kan pussla lite hur man vill med punkterna ovan, men generellt brukar man säga att om två av tre är uppfyllda är övergången med 90 % säkerhet i hamn. Om det dessutom är punkt ett och punkt tre som är klara ökar chansen med ytterligare några procent . En olycklig spelare som inte vill spela kvar i sin klubb är ingen idé att behålla och finns det i det läget en spekulant är det bara att sälja så fort som möjligt och hoppas på att få ut en rejäl slant för affären.
Fallet Toni var just ett sådant. Inter hade Fiorentinaspelaren som absolut huvudmål i sin värvningskampanj och Toni själv kom överens med Inter redan under VM. Affären var i hamn. Jag fick nyheten från allra högsta ort via sms från Tyskland och det var i det läget jag gick ut med det.
Vad ingen hade räknat med var den tredje faktorn. Fiorentinas ägare - Della Valle-familjen - ville inte höra talas om nån övergång. De lade helt locket på och hotade dessutom Inter med stämning för att ha tagit informell kontakt med spelaren. Att Toni inte ville spela kvar i laget gav de blanka tusan i, spelaren var under kontrakt och skulle ingenstans. Läget såg riktigt infekterat ut och i korridorerna surrades det om en strejk från Luca Tonis sida.
Naturligtvis - kännandes Tonis vänliga karaktär - blev det inte så. Han kom överens om att stanna kvar efter ett möte med bröderna Della Valle som varade i fem minuter. Därmed gick en av sommarens största och mest givna transfers i stöpet och Inter koncentrerade sig därefter på en viss herr Ibrahimovic. Men det är en annan historia.
Och vi väntade. Och väntade. VM tog slut, dagar blev till månader, ryktet levde länge men vi känner alla till slutresultatet. Toni blev kvar i Fiorentina och var i helgen ytterst nära att sänka just Inter med sina två mål.
Ett hårt slag för Inter. Och för min trovärdighet.
Så hur kunde det egentligen hända? Jag har såklart svaret.
Inom varje övergång brukar man prata om tre avgörande faktorer:
-Den köpande klubbens vilja att köpa
-Den säljande klubbens vilja att sälja.
-Den kontrakterade spelarens vilja att flytta.
Man kan pussla lite hur man vill med punkterna ovan, men generellt brukar man säga att om två av tre är uppfyllda är övergången med 90 % säkerhet i hamn. Om det dessutom är punkt ett och punkt tre som är klara ökar chansen med ytterligare några procent . En olycklig spelare som inte vill spela kvar i sin klubb är ingen idé att behålla och finns det i det läget en spekulant är det bara att sälja så fort som möjligt och hoppas på att få ut en rejäl slant för affären.
Fallet Toni var just ett sådant. Inter hade Fiorentinaspelaren som absolut huvudmål i sin värvningskampanj och Toni själv kom överens med Inter redan under VM. Affären var i hamn. Jag fick nyheten från allra högsta ort via sms från Tyskland och det var i det läget jag gick ut med det.
Vad ingen hade räknat med var den tredje faktorn. Fiorentinas ägare - Della Valle-familjen - ville inte höra talas om nån övergång. De lade helt locket på och hotade dessutom Inter med stämning för att ha tagit informell kontakt med spelaren. Att Toni inte ville spela kvar i laget gav de blanka tusan i, spelaren var under kontrakt och skulle ingenstans. Läget såg riktigt infekterat ut och i korridorerna surrades det om en strejk från Luca Tonis sida.
Naturligtvis - kännandes Tonis vänliga karaktär - blev det inte så. Han kom överens om att stanna kvar efter ett möte med bröderna Della Valle som varade i fem minuter. Därmed gick en av sommarens största och mest givna transfers i stöpet och Inter koncentrerade sig därefter på en viss herr Ibrahimovic. Men det är en annan historia.
Detta har hänt
En liten sammanfattning av vad jag har haft för mig sen sist.
Jag har...
...konverserat med Luis Figo - på svenska.
... fyllt 25.
...fått flickvänsuppgödningstips av Marco Materazzi (kalvfilé är tydligen ett bergsäkert tips).
...sagt "bra match" till samme Materazzi, minutrarna efter att han fått göra ett två minuter långt inhopp mot Ajax i Amsterdam och haft ett argt samtal med Roberto Mancini om det. Mitt vänskapligt retsamma leende till trots vägrade han att prata med mig i flera timmar efteråt.
...sett Figo och David Pizarro pissa i plastmuggar.
...blivit erbjuden Angelos Charistheas som inredning i mitt hem ("ställ en jävla lampa på honom eller nåt") av sonen till Ajax styrelseordförande.
...blivit singel.
...gett en dalahäst till Zlatan Ibrahimovic (han gillade den jättemycket).
...fått beundrarmejl av två kvinnliga fotbollsreportrar på en jättestor svensk kvällstidning.
...spelat en halvaktiv roll i Zlatans transfer.
Kommer säkert tillbaka till någon av punkterna lite längre fram.
Jag har...
...konverserat med Luis Figo - på svenska.
... fyllt 25.
...fått flickvänsuppgödningstips av Marco Materazzi (kalvfilé är tydligen ett bergsäkert tips).
...sagt "bra match" till samme Materazzi, minutrarna efter att han fått göra ett två minuter långt inhopp mot Ajax i Amsterdam och haft ett argt samtal med Roberto Mancini om det. Mitt vänskapligt retsamma leende till trots vägrade han att prata med mig i flera timmar efteråt.
...sett Figo och David Pizarro pissa i plastmuggar.
...blivit erbjuden Angelos Charistheas som inredning i mitt hem ("ställ en jävla lampa på honom eller nåt") av sonen till Ajax styrelseordförande.
...blivit singel.
...gett en dalahäst till Zlatan Ibrahimovic (han gillade den jättemycket).
...fått beundrarmejl av två kvinnliga fotbollsreportrar på en jättestor svensk kvällstidning.
...spelat en halvaktiv roll i Zlatans transfer.
Kommer säkert tillbaka till någon av punkterna lite längre fram.
Tillbaks
Har bestämt mig för att göra ett nytt försök med bloggen. Det var inte utan viss bitterhet jag lämnade scenen i november 2005 och gud ska veta att jag varit sugen på att återuppta aktiviteten ett flertal gånger redan innan detta skrivs.
Det som fick mig att sluta skriva förra gången var att allt jag gjorde var stenhårt bevakat. Massor av exklusiv info var jag tvungen att censurera bort och materialet som blev kvar höll i jämförelse inte alls måttet.
Så vad har förändrats?
Rätt mycket, skulle jag säga. Dels är den där berömda kontrollen (och ja, innan ni frågar, jag ÄR medveten om exakt hur töntigt och Gestapo det låter) inte lika hård längre. Det ger mig utrymme att ta ut svängarna lite mer och skriva en del saker som jag inte skulle ha gjort för ett halvår sedan.
Sen har jag själv tänkt om litegrann och kommit fram till att det jag kan skriva här förmodligen kommer att ligga i många människors intresse ändå, fastän alla nyheter och detaljer inte kan avslöjas. Denna nya inställning tackar jag alla trogna mailare för. Ni visade uppskattning när det gick som trögast och jag ska göra mitt bästa för att inte göra er besvikna.
Beträffande mina källor: de är fortfarande goda och säkra, dock inte lika frekventa tyvärr. Anledningen till detta är, lite hårddraget, en hollandsflytt och en argentinaflytt och det är allt jag har att säga om den saken. Men var inte oroliga, ni ska fortfarande få veta både det ena och det andra så....stay tuned. Jag är tillbaka.