Skönt att Sundhage satte ner foten där!
Jaha. Här hade man börjat skriva ett monsterinlägg om hur bra allt kändes nu när saker och ting började ordna upp sig på jobbet och att jag nu skulle få mer tid över till både det ena och det andra - bland annat att hålla den här sidan mer uppdaterad - och så vill det sig inte bättre än att servern pajar och jag inte har kunnat skriva något här på två dagar ändå.
Sheise!
Nu är det mesta jag skrev om då inaktuellt och i sådana lägen är det inte direkt inspirerande att sätta sig ner och börja om på en kula.
Men naturligtvis gör jag det ändå.
Det slår ju att jobba i alla fall.
***
Förresten...servern och servern, nu lät det nästan som att jag kan något om datorer. Det gör jag inte. Ni har att göra med en man så oteknisk att han är glad om han lyckas brygga en kopp kaffe utan att någon förolyckas, tanken på att jag skulle kunna skilja på olika sorters teknisk ondska är bara befängd.
Den som inte tror mig kan alltid få inspektera sladdarna bakom TV:n hemma i mitt vardagsrum.
***
En missad supercupfinal blir till slut droppen som får bägaren att rinna över. Fram tills dess har jag hela tiden haft överseende med min snikversion av en 42 tums-plasma och dess lilla egenhet att den fungerar när den själv vill (har till och med tyckt att det varit lite charmigt). Men allt har som bekant en gräns. Börjar man bråka under TV-fotboll - i synnerhet när Inter spelar - då jävlar är måttet rågat. Bestämmer därför att det slutligen är dags för fanskapet att bytas ut.
Sagt och gjort. Dagen efter blir det raka vägen till net-on-nets lagershop i Järfälla och på mindre än fem minuter är min nya bästis införskaffad. Vad tycks?Var självklart egentligen sugen på minst 52 tum (mest för att ha nåt som matchar 200-tummaren i skogarderoben) men avståndet mellan min vägg och TV-soffa sätter tyvärr stopp för alla sådana planer (också ett jävla mysterium, att man kan bygga en 200-kvadratsvilla på 2000-talet och inte tänka "monsterskärmar"). Egentligen är 47 också i mesta laget, men det är helt enkelt smällar som får tas.
Har trots allt en penisförlängningsfaktor att ta hänsyn till också.
***
Cupfinalen, ja. Efter min ex-kompis till TV:s nervösa sammanbrott tvingas jag följa Inters första officiella match för säsongen framför datorn. Orkar 90 minuter och missar således det lyckosamma straffavgörandet, men fram tills dess gillar jag verkligen vad jag ser.
Förutom några försvarsgrodor ser Inter version 08/09 ut som ett lag med ruggig kapacitet. Det känns hela tiden som att man har en växel till att lägga i när Roma spelar upp sig och att det hela till slut behöver gå till både förlängning och straffar kändes faktiskt som en grav orättvisa.
Och jag tror verkligen på Mario Balotelli. Men det kommer jag med all sannorlikhet få anledning att återkomma till under året, så jag lämnar det för stunden.
***
***
Eftersom det tydligen inte räcker med att ha sett filmen kommer Emelie överens om att "Mamma Mia!" även ska avverkas i musikalformat. Naturligtvis har Er man i bloggvärlden inte ett dyft att säga till om i frågan så det är bara att dra på sig något svårt och styra stegen mot Globen.
Betyg? Jodå, det funkar väl. En förlängd version av samma Abba-orgie jag redan upplevt en gång, med skådisar som ser sämre ut men låter betydligt bättre än sist (inget James Bond-kapande av "S.O.S." denna gång, tack för det).
En bit in i andra akten gör den hårda arbetsveckan och den halva flaska Amethystos jag avnjutit innan på restaurang Faros sig påminda, och jag somnar i stolen som en liten prins. Inte så långvarigt dock, Emelie har den stora fräckheten att väcka mig och sedan hugger hon som en kobra på crack hela kvällen vid minsta tecken på gamnacke från min sida. Inser till sist det lönlösa i att försöka fly mig bort till drömmarnas land så jag tar mig helt sonika i kragen och löper linan ut som en man.
Sånt skapar legender.
***
Stor humor när Pia Sundhage tackar nej till OS-guldfirande i Vita huset med motiveringen: "jag vill förknippas med fotbollen och damlandslaget, det tycker jag räcker"
Vad skönt då. Jag menar, annars hade det ju varit så otroligt lätt att plötsligt börja förknippa Pia Sundhage med storfinanser, oljekriser, terroristhot och annan världspolitik på toppnivå. Tidningar skulle börja ringa henne mitt i natten och vilja ha uttalanden om mellanösternkonflikten, hon skulle inte kunna röra sig på gatorna utan minst två livvakter vid sin sida och hon skulle förmodligen kallt behöva räkna med MINST två dödshot i veckan från Usama Bin Laden.
Skönt då att Pia väljer att sätta ner foten och så tydligt markera att det just är damfotboll hon vill förknippas med och inget annat.
***
R.T.F.P: när du visar dig i kommentatorsspåret på den här bloggen igen kommer jag inte att acceptera någon annan signatur än "Den patetsike våldsförhärligaren"!
Det ska du ha jävligt klart för dig.
***
Fån det berömda dopet i lördags (ni vet, det som jag absolut inte skulle gå på eftersom den krockade med en viktig fotbollsmatch, fan vad macho jag är och fan vad det är jag som bestämmer i vårt förhållande) hämtar vi den här blivande klassikern...
...och med "klassikern" åsyftar jag naturligtvis den extremt svåra slipsen. Får inte chansen att bära slips speciellt ofta så när jag väl får det tycker jag att det kan vara värt att slå till med en riktig dräpare.
Förutom slipsen ser vi på bilden Emelie med hennes bedårande guddotter Agnes. Må lyckans bananer vila i deras fruktkorgar.
***
Och till sist kan jag bekräfta för världen att jag bytt efternamn och numera heter Tony Bacci.
Men det visste redan alla som betyder något.
Sheise!
Nu är det mesta jag skrev om då inaktuellt och i sådana lägen är det inte direkt inspirerande att sätta sig ner och börja om på en kula.
Men naturligtvis gör jag det ändå.
Det slår ju att jobba i alla fall.
***
Förresten...servern och servern, nu lät det nästan som att jag kan något om datorer. Det gör jag inte. Ni har att göra med en man så oteknisk att han är glad om han lyckas brygga en kopp kaffe utan att någon förolyckas, tanken på att jag skulle kunna skilja på olika sorters teknisk ondska är bara befängd.
Den som inte tror mig kan alltid få inspektera sladdarna bakom TV:n hemma i mitt vardagsrum.
***
En missad supercupfinal blir till slut droppen som får bägaren att rinna över. Fram tills dess har jag hela tiden haft överseende med min snikversion av en 42 tums-plasma och dess lilla egenhet att den fungerar när den själv vill (har till och med tyckt att det varit lite charmigt). Men allt har som bekant en gräns. Börjar man bråka under TV-fotboll - i synnerhet när Inter spelar - då jävlar är måttet rågat. Bestämmer därför att det slutligen är dags för fanskapet att bytas ut.
Sagt och gjort. Dagen efter blir det raka vägen till net-on-nets lagershop i Järfälla och på mindre än fem minuter är min nya bästis införskaffad. Vad tycks?Var självklart egentligen sugen på minst 52 tum (mest för att ha nåt som matchar 200-tummaren i skogarderoben) men avståndet mellan min vägg och TV-soffa sätter tyvärr stopp för alla sådana planer (också ett jävla mysterium, att man kan bygga en 200-kvadratsvilla på 2000-talet och inte tänka "monsterskärmar"). Egentligen är 47 också i mesta laget, men det är helt enkelt smällar som får tas.
Har trots allt en penisförlängningsfaktor att ta hänsyn till också.
***
Cupfinalen, ja. Efter min ex-kompis till TV:s nervösa sammanbrott tvingas jag följa Inters första officiella match för säsongen framför datorn. Orkar 90 minuter och missar således det lyckosamma straffavgörandet, men fram tills dess gillar jag verkligen vad jag ser.
Förutom några försvarsgrodor ser Inter version 08/09 ut som ett lag med ruggig kapacitet. Det känns hela tiden som att man har en växel till att lägga i när Roma spelar upp sig och att det hela till slut behöver gå till både förlängning och straffar kändes faktiskt som en grav orättvisa.
Och jag tror verkligen på Mario Balotelli. Men det kommer jag med all sannorlikhet få anledning att återkomma till under året, så jag lämnar det för stunden.
***
När Mourinho efter matchen får frågor om Ricardo Quaresma låter han antyda att något kan komma att hända inom de närmaste dagarna:
"För balansen i lagets skull skulle det vara bra med en till ytterforward med tanke på att vi ofta kommer att spela med tre i anfallet den här säsongen. Vi får se vad som händer."
Låter inte direkt som ett uttalande man skulle göra om man inte hade rätt goda skäl att tro att något är på väg att hända va?***
Eftersom det tydligen inte räcker med att ha sett filmen kommer Emelie överens om att "Mamma Mia!" även ska avverkas i musikalformat. Naturligtvis har Er man i bloggvärlden inte ett dyft att säga till om i frågan så det är bara att dra på sig något svårt och styra stegen mot Globen.
Betyg? Jodå, det funkar väl. En förlängd version av samma Abba-orgie jag redan upplevt en gång, med skådisar som ser sämre ut men låter betydligt bättre än sist (inget James Bond-kapande av "S.O.S." denna gång, tack för det).
En bit in i andra akten gör den hårda arbetsveckan och den halva flaska Amethystos jag avnjutit innan på restaurang Faros sig påminda, och jag somnar i stolen som en liten prins. Inte så långvarigt dock, Emelie har den stora fräckheten att väcka mig och sedan hugger hon som en kobra på crack hela kvällen vid minsta tecken på gamnacke från min sida. Inser till sist det lönlösa i att försöka fly mig bort till drömmarnas land så jag tar mig helt sonika i kragen och löper linan ut som en man.
Sånt skapar legender.
***
Stor humor när Pia Sundhage tackar nej till OS-guldfirande i Vita huset med motiveringen: "jag vill förknippas med fotbollen och damlandslaget, det tycker jag räcker"
Vad skönt då. Jag menar, annars hade det ju varit så otroligt lätt att plötsligt börja förknippa Pia Sundhage med storfinanser, oljekriser, terroristhot och annan världspolitik på toppnivå. Tidningar skulle börja ringa henne mitt i natten och vilja ha uttalanden om mellanösternkonflikten, hon skulle inte kunna röra sig på gatorna utan minst två livvakter vid sin sida och hon skulle förmodligen kallt behöva räkna med MINST två dödshot i veckan från Usama Bin Laden.
Skönt då att Pia väljer att sätta ner foten och så tydligt markera att det just är damfotboll hon vill förknippas med och inget annat.
***
R.T.F.P: när du visar dig i kommentatorsspåret på den här bloggen igen kommer jag inte att acceptera någon annan signatur än "Den patetsike våldsförhärligaren"!
Det ska du ha jävligt klart för dig.
***
Fån det berömda dopet i lördags (ni vet, det som jag absolut inte skulle gå på eftersom den krockade med en viktig fotbollsmatch, fan vad macho jag är och fan vad det är jag som bestämmer i vårt förhållande) hämtar vi den här blivande klassikern...
...och med "klassikern" åsyftar jag naturligtvis den extremt svåra slipsen. Får inte chansen att bära slips speciellt ofta så när jag väl får det tycker jag att det kan vara värt att slå till med en riktig dräpare.
Förutom slipsen ser vi på bilden Emelie med hennes bedårande guddotter Agnes. Må lyckans bananer vila i deras fruktkorgar.
***
Och till sist kan jag bekräfta för världen att jag bytt efternamn och numera heter Tony Bacci.
Men det visste redan alla som betyder något.
Kommentarer
Trackback