Klubbyte
En av de största och mest dramatiska förändringarna i mitt liv sedan jag var här sist är att jag har bytt fotbollsklubb. Min skilsmässa med IF Olympia blev allt annat än lycklig, men just nu nöjer jag mig med att konstatera min glädje över att ha lämnat en del väldigt små människor bakom mig (det kommer garanterat att skrivas mer i det ämnet) och gått vidare till en helt ny erfarenhet: Huddinge IF och damernas U-trupp.
Reaktionerna? Tja, att det höjdes ett och annat ögonbryn kan jag i alla fall fastslå utan att överdriva. Alltid kul. Grabbiga höhö-kommentarer från polare som ifrågasatte mina egentliga motiv till att börja jobba med tjejer i åldern 17-20 var ju ganska givna, inget att fästa så stor vikt vid. Däremot har många undrat hur fan jag tänkte när jag valde att sadla om från A-lag till U-lag och, framförallt, från herrfotboll till damfotboll. Tony gone loco eller vad?
Här är min syn på saken:
För det första var jag rejäl trött på Olympia i slutet. Jag kommer som sagt att gå in på detaljer nån annan gång, men för att sammanfatta det hela just nu konstaterar jag bara: ingenting funkade och jag stod inte ut. Jag bestämde mig tidigt på våren för att sondera terrängen för att ha alternativ att välja mellan ifall situationen inte förbättrades, och upp dök Huddinge IF som jag genast tyckte verkade grymt intressant. Varför? Låt mig komma tillbaka till det lite senare.
I slutet av säsongen hade Olympias ledare ett möte om framtiden. Jag ställde inga direkta krav där, men redogjorde för hur jag ansåg att saker och ting borde skötas nästa år. Om det blev som jag ville skulle jag seriöst överväga att fortsätta, annars inte en chans. Det grymtades en del från vissa håll men när vi lämnade klubblokalen den kvällen stod det mer eller mindre klart att jag skulle få min vilja igenom. Jag tog nån månads betänketid, kom fram till att det ändå inte var värt det - och därmed var min saga i Olympia all.
Okej. Huddinge alltså. Varför gick jag dit? Vad kan egentligen ha varit så intressant med att träna damer? Jävligt mycket säger jag. Här är det viktigaste:
Strukturen
Ja, jag kan definitivt gå med på att de ständigt kaotiska småklubbarna har sin charm, men i Olympia hade jag så mycket av den varan att det fullkomligt stod mig upp över öronen. Huddinge IF är en välskött och ORGANISERAD storklubb där alla riktlinjer och prioriteringar är solklara. Att komma dit och se det var ungefär som att inte ha ätit på en månad och plötsligt bli erbjuden en niorätters på Operakällaren. Hur säger man nej?
Laget
Visst, att träna ett damer ser jag som en hållplats i min karriär, men om jag är smart och drar rätt lärdomar kommer det bli en jävligt viktig sådan. Det var ett damlag jag i första hand sökte när jag letade nytt jobb, och även om det statusmässigt kan verka som ett nedköp (bullshit, för övrigt) är det tveklöst något som kommer att göra mig till en bättre tränare på sikt. Tjejer lyssnar betydligt bättre än killar och ifrågasätter ALLT du gör, vilket innebär att du som tränare ständigt måste ha en tanke, en röd tråd, i exakt varje moment. Kan jag finslipa det konceptet till maximum så har jag också lärt mig att bli en matchvinnare från bänken. Åtminstone i teorin...
Ekonomin
Jag får pengar av Huddinge. Inte mycket, men ungefär lika mycket som jag la ut ur egen ficka för att hjälpa Olympia förra säsongen. Sånt spelar roll, inte minst av principiella skäl. Vore löjligt att påstå något annat.
Och allt det där är oviktigt nu. Jag valde att byta och än så länge är jag fruktansvärt nöjd med det. Jag har återfått all glöd jag inte hade på slutet i Olympia och mer därtill. Känner mig faktiskt som pånyttfödd.
Reaktionerna? Tja, att det höjdes ett och annat ögonbryn kan jag i alla fall fastslå utan att överdriva. Alltid kul. Grabbiga höhö-kommentarer från polare som ifrågasatte mina egentliga motiv till att börja jobba med tjejer i åldern 17-20 var ju ganska givna, inget att fästa så stor vikt vid. Däremot har många undrat hur fan jag tänkte när jag valde att sadla om från A-lag till U-lag och, framförallt, från herrfotboll till damfotboll. Tony gone loco eller vad?
Här är min syn på saken:
För det första var jag rejäl trött på Olympia i slutet. Jag kommer som sagt att gå in på detaljer nån annan gång, men för att sammanfatta det hela just nu konstaterar jag bara: ingenting funkade och jag stod inte ut. Jag bestämde mig tidigt på våren för att sondera terrängen för att ha alternativ att välja mellan ifall situationen inte förbättrades, och upp dök Huddinge IF som jag genast tyckte verkade grymt intressant. Varför? Låt mig komma tillbaka till det lite senare.
I slutet av säsongen hade Olympias ledare ett möte om framtiden. Jag ställde inga direkta krav där, men redogjorde för hur jag ansåg att saker och ting borde skötas nästa år. Om det blev som jag ville skulle jag seriöst överväga att fortsätta, annars inte en chans. Det grymtades en del från vissa håll men när vi lämnade klubblokalen den kvällen stod det mer eller mindre klart att jag skulle få min vilja igenom. Jag tog nån månads betänketid, kom fram till att det ändå inte var värt det - och därmed var min saga i Olympia all.
Okej. Huddinge alltså. Varför gick jag dit? Vad kan egentligen ha varit så intressant med att träna damer? Jävligt mycket säger jag. Här är det viktigaste:
Strukturen
Ja, jag kan definitivt gå med på att de ständigt kaotiska småklubbarna har sin charm, men i Olympia hade jag så mycket av den varan att det fullkomligt stod mig upp över öronen. Huddinge IF är en välskött och ORGANISERAD storklubb där alla riktlinjer och prioriteringar är solklara. Att komma dit och se det var ungefär som att inte ha ätit på en månad och plötsligt bli erbjuden en niorätters på Operakällaren. Hur säger man nej?
Laget
Visst, att träna ett damer ser jag som en hållplats i min karriär, men om jag är smart och drar rätt lärdomar kommer det bli en jävligt viktig sådan. Det var ett damlag jag i första hand sökte när jag letade nytt jobb, och även om det statusmässigt kan verka som ett nedköp (bullshit, för övrigt) är det tveklöst något som kommer att göra mig till en bättre tränare på sikt. Tjejer lyssnar betydligt bättre än killar och ifrågasätter ALLT du gör, vilket innebär att du som tränare ständigt måste ha en tanke, en röd tråd, i exakt varje moment. Kan jag finslipa det konceptet till maximum så har jag också lärt mig att bli en matchvinnare från bänken. Åtminstone i teorin...
Ekonomin
Jag får pengar av Huddinge. Inte mycket, men ungefär lika mycket som jag la ut ur egen ficka för att hjälpa Olympia förra säsongen. Sånt spelar roll, inte minst av principiella skäl. Vore löjligt att påstå något annat.
Och allt det där är oviktigt nu. Jag valde att byta och än så länge är jag fruktansvärt nöjd med det. Jag har återfått all glöd jag inte hade på slutet i Olympia och mer därtill. Känner mig faktiskt som pånyttfödd.
Kommentarer
Trackback