tonys blogg

En stor spelare, en stor ledare och, framför allt, en stor man har gått ur tiden. Giacinto Facchetti dog den 4 september efter några månaders svår och plågsam sjukdom. Han blev 64 år.

Jag är alldeles för ung för att kunna komma ihåg honom som fotbollsspelare. Det behöver jag inte heller. Hans meritförteckning talar sitt alldeles tydliga språk: mångfaldig ligamästare, tvåfaldig Champions leaugue-mästare, VM-silvermedaljör, uttagen i världslaget. Samtliga triumfer erövrade som lagkapten och han beskrevs undantagslöst som en perfekt gentleman. Giancinto Facchetti brukar allmänt kallas för den förste moderne ytterbacken, tack vare hans ständiga löpande upp och ner längst kanterna som än idag, 40 år senare, utgör standarden för hur en spelare på den positionen ska agera.
Sånt inger respekt.

Som människa kommer jag däremot alltid att minnas honom. Jag kan inte påstå att jag kände honom speciellt väl men jag hade förmånen att få träffa honom ett antal gånger och han gjorde alltid ett djupt intryck på mig.
Som president i Inter stod han ständigt i händelsernas centrum och var van vid att alla såg upp till honom. Inte en enda gång märkte jag det i hans sätt att behandla folk på. Alltid vänlig, alltid genuint intresserad av vad man hade och säga, alltid frågsam. I ett rum fyllt av italienska och skotska fotbollshöjdare servade han mig och Josephine kaffe så att vi inte skulle behöva resa oss upp och sluta prata. En skitsak? Visst, men hur många andra i hans position tror ni hade gjort detsamma?

Mitt starkaste minne av honom är från just den kvällen i Skottland, några timmar senare. Det är andra halvlek och ställningen i matchen är 1-1. Två gånger tidigare har Interspelare skickat ut bollen så att skadade Rangersspelare kan få behandling. Nu blir Inters högerback Andreoli liggande efter en duell och verkar ha rejält ont (det visade sig senare att han brytit benet men det hör egentligen inte hit). Rangersspelarna tar ingen notis utan fortsätter anfallet som om inget hänt. Facchetti blir som galen uppe på hedersläktaren, han vet inte vad han ska ta sig till. Först sitter han bara och gestikulerar för sig själv på sin stol. Sedan ställer han sig plötsligt upp, sträcker upp armarna i skyn och vrålar "FORZA CELTIC!" så högt han kan tre-fyra gånger. Hela hedersläktaren, med Rangers ordförande i spetsen,  vänder sig mot honom och bara gapar, medan Massimo Moratti i stolen bredvid lite försynt försöker få honom att sätta sig ner igen.
Jag kan fortfarande skratta högt åt det när jag tänker på det.

Jag undrade ofta hur en sån genuint snäll man kunde klara av en av de tuffaste ledarrollerna i fotbollsvärlden. En gentleman, med värderingar från vad som tycks en svunnen tid, i samma sal som hänsynslösa pampar som mer än gärna går över både ett och två lik för att få sin vilja igenom. Eller internt: bortskämda spelare med lönekonton som endast överträffas i storlek av deras egon, hur kunde en sån man handskas med dem, sätta dem på plats  när så behövdes utan att anarki uppstod?
Tydligen gick det alldeles utmärkt. Respekten som han ingav var på ett helt annat plan än det rent auktoritära, det är något jag kommit att förstå först efter hans bortgång. Sättet alla reagerat på; spelare, ledare, vanligt folk. Vare sig de haft band till Inter, någon annan klubb eller ingenting alls. Alla sörjer och det verkar äkta. Det är ytterst få förunnat.

Jag träffade honom sista gången i mars, i Amsterdam. Han var lika pigg och stark som någonsin. Varken han eller jag anade när vi glatt tog avsked att vi aldrig skulle ses igen. Han var dödligt sjuk redan då, men visste ingenting. Ingen visste.
Inter spelade sin första match sedan Facchettis död nu i lördags. Samtliga spelare bar svarta sorgeband. Javier Zanetti spelade i en specialgjord kaptensbindel och texten en på den kunde inte ha varit mer passande:
"Du är allt som en man borde vara. Vi kommer att sakna dig. Farväl Giacinto"

En episod som visar hur galet allt blir ibland är cirkusen i somras kring Luca Toni och hans eventuella transfer till Inter. Jag bloggade som bekant inte under den perioden men höll däremot en flitig mailkontakt med många före detta läsare. Precis innan Italiens match mot Tjeckien - det måste ha varit nånstans kring den 20 juni - gick jag ut med att övergången i praktiken var klar. En jättenyhet, naturligtvis, och garanterat något att vänta på.
Och vi väntade. Och väntade. VM tog slut, dagar blev till månader, ryktet levde länge men vi känner alla till slutresultatet. Toni blev kvar i Fiorentina och var i helgen ytterst nära att sänka just Inter med sina två mål.

Ett hårt slag för Inter. Och för min trovärdighet.
Så hur kunde det egentligen hända? Jag har såklart svaret.

Inom varje övergång brukar man prata om tre avgörande faktorer:
-Den köpande klubbens vilja att köpa
-Den säljande klubbens vilja att sälja.
-Den kontrakterade spelarens vilja att flytta.

Man kan pussla lite hur man vill med punkterna ovan, men generellt brukar man säga att om två av tre är uppfyllda är övergången med 90 % säkerhet i hamn. Om det dessutom är punkt ett och punkt tre som är klara ökar chansen med ytterligare några procent . En olycklig spelare som inte vill spela kvar i sin klubb är ingen idé att behålla och finns det i det läget en spekulant är det bara att sälja så fort som möjligt och hoppas på att få ut en rejäl slant för affären.

Fallet Toni var just ett sådant. Inter hade Fiorentinaspelaren som absolut huvudmål i sin värvningskampanj och Toni själv kom överens med Inter redan under VM. Affären var i hamn. Jag fick nyheten från allra högsta ort via sms från Tyskland och det var i det läget jag gick ut med det.
Vad ingen hade räknat med var den tredje faktorn. Fiorentinas ägare - Della Valle-familjen - ville inte höra talas om nån övergång. De lade helt locket på och hotade dessutom Inter med stämning för att ha tagit informell kontakt med spelaren. Att Toni inte ville spela kvar i laget gav de blanka tusan i, spelaren var under kontrakt och skulle ingenstans. Läget såg riktigt infekterat ut  och i korridorerna surrades det om en strejk från Luca Tonis sida.
Naturligtvis - kännandes Tonis vänliga karaktär -  blev det inte så. Han kom överens om att stanna kvar efter ett möte med bröderna Della Valle som varade i fem minuter. Därmed gick en av sommarens största och mest givna transfers i stöpet och Inter koncentrerade sig därefter på en viss herr Ibrahimovic. Men det är en annan historia.

En liten sammanfattning av vad jag har haft för mig sen sist.

Jag har...

...konverserat med Luis Figo - på svenska.
... fyllt 25.
...fått flickvänsuppgödningstips av Marco Materazzi (kalvfilé är tydligen ett bergsäkert tips).
...sagt "bra match"  till samme Materazzi, minutrarna efter att han fått göra ett två minuter långt inhopp mot Ajax i Amsterdam och haft ett argt samtal med Roberto Mancini om det. Mitt vänskapligt retsamma leende till trots vägrade han att prata med mig i flera timmar efteråt.
...sett Figo och David Pizarro pissa i plastmuggar.
...blivit erbjuden Angelos Charistheas som inredning i mitt hem ("ställ en jävla lampa på honom eller nåt") av sonen till Ajax styrelseordförande.
...blivit singel.
...gett en dalahäst till Zlatan Ibrahimovic (han gillade den jättemycket).
...fått beundrarmejl av två kvinnliga fotbollsreportrar på en jättestor svensk kvällstidning.
...spelat en halvaktiv roll i Zlatans transfer.

Kommer säkert tillbaka till någon av punkterna lite längre fram.

Lägger tyvärr ner denna blogg efter bara en dryg veckas skrivande.
Anledning? Det som skulle skiljt min blogg från mängden får jag i regel inte skriva. All inside info jag får från fotbollsvärlden får jag censurera bort och det som blir kvar är inte tillräckligt intressant.
Trist att det blir så, men vad ska man göra?

Ha det bra.

Två bloggfria dagar. Det borde rimligtvis strida mot alla policys som finns i denna ädla konst.
Här kommer förklaringen; maestro, får jag be om en riktigt sorgsen violin: i fredags hade jag inte tid och i lördags hade jag inget intressant att skriva om. Sådärja.

Det har jag emellertid nu. Ikväll spelar Inter igen efter landslagsuppehållet. Mötet mot Parma har utvecklats till en riktig måstematch för de blåsvartas del efter Juventus imponerande uppvisning mot Roma igår. Jag tror det går vägen.
Inter får tillbaka sina tunga pjäser nu. Dejan Srtancovic satt bredvid Josephine på hedersläktaren under Lazio-Inter för två veckor sedan. Nu är han tillbaka på vänsterkanten där han hör hemma. I mitten tar Veron plats igen efter avstängningen och på högern är Javier Zanetti med all säkerhet tillbaka från start.

Många nya ansikten på Olympias träning igår. Några såg riktigt spännande ut.
En färgad kille hade stundtals lekstuga på topp, han har helt klart grym teknik. Håller han konditionsmässigt? Jag tvivlar, men skulle det vara så, ja i så fall har vi ett nyförvärv av mycket hög klass.
Den intressantaste nya spelaren vi har är annars Daniel Lecchini. Det intressanta med honom är att han är målvakt, en position där vi helt saknade spelare förra säsongen. Än så länge har han inte fått nån chans att visa upp sig (vi spelar i en liten hall med småmål) men han ser i alla fall ut som en målvakt.
Vad det nu ska betyda.

Efter träningen var det raka vägen till Skogås rackethall, där jag spöade Martin med 2-1 i tre knallhårda set. Kvällen var fullbordad.

Det blev inga skrällar i Europas VM-kval igår. Väntat. Men det var tydligen riktigt nära i Turkietmatchen.
Såg själv ingen av drabbningarna på grund av min monsterkväll, jag nöjer mig därför med att nöjt konstatera att samtliga mina tips från gårdagen slog in.
Förutom det där om en skräll per omgång då.

Monsterdag idag för min del. Jobb, fotbollsträning och badminton. Det blir därmed automatiskt en monsterdag även för Josephine som får jobb, hus och hundar på sin lott. Själviskt? Visst, men det handlar om en dag i veckan. Bättre det i alla fall än att det  ligger utspritt över tisdag och onsdag som det gjorde förut.

VM-kval ikväll. Alla matcher i Europa ser ganska avgjorda ut, men normalt sett brukar såna förutsättningar bjuda på åtminstone en skräll. 
Vilken det blir nu?
Tja, inte Spanien-Slovakien i alla fall. Den matchen är stensäker, Spanien får se till att göra bort sig i själva slutspelet istället. Jag vet att de klarar det.
Den som ser minst avgjord ut på papperet är ju Turkiet-Schweiz, men jag trodde inte på de favorittippade turkarna innan matchserien och det finns ingen anledning att ändra sig nu. För att göra en lång historia kort: Schweiz är underskattat, Turkiet är överskattat. Schweiz vinner.
Återstår då Tjeckien-Norge. Jag tillhör de få svenskar som skulle tycka att det vore jättekul med Norge i VM, men på bekostnad av Tjeckien? Nej tack. Och inte lär det bli så heller. Tjeckien, med en nytänd Nedved, kommer att köra över Norge ikväll så sant som det är skrivet.

Men skrällen då? Måste jag välja blir det Turkiet, men jag tror inte att det händer.
Å andra sidan: är inte det vad skrällar handlar om?
Den som lever får se.

Först skrev Aftonbladet att Zlatans nya drömkontrakt med Juve var klart. Sedan dementerade agent Raiola hela saken och sa att de inte ens hade påbörjat diskussionerna.

Vad är egentligen sant? Att Raiola ljugit förut vet vi alla (minns Real Madrid-historien) men den här gången tror jag inte att så är fallet. Vill inte säga för mycket (jo det vill jag visst, men jag kan och får inte) men jag tror mig veta saker i ämnet som kan komma att skapa rubriker i tidningarna om några månader. Stora rubriker. 
Tills vidare nöjer jag mig dock med att konstatera att jag inte tror att Zlatans kontrakt med Juventus är förnyat.

Appropå fredagsbion: här är ett sms från Chris för några dagar sedan:

"Håller på med ett filmmanus. Filmen ska handla om en man med extremt dålig finmotorik som av misstag går omkring och skär folk med sitt svärd. Filmens ska heta " Zorry" ".

Jag tyckte det var ganska kul i alla fall. Helt klart är att Chris inte har ett skit att göra från morgon till kväll.

Interspelarna har en framträdande roll i världens bästa eller näst bästa lag Argentina. Cambiasso (bäst på plan), Samuel (målskytt!) och Zanetti (skönt!) spelade samtliga 90 minuter mot England, en match Argentina under långa stunder dominerade totalt men ändå förlorade.
Det roligaste med matchen i mitt tycke var ändå att Cruz fick göra ett tio minuter långt inhopp. Min gamle suparbroder från Varberg har väntat länge på en allvarlig chans bland de stora pojkarna men av förståeliga skäl har det varit snudd på omöjligt att ta sig in i en trupp som Argentinas. 
Tills nu.
Hoppas verkligen Cruz fortsätter att göra bra ifrån sig i Inter så att det blir fler chanser i landslaget. Jag vet att det är hans stora dröm och han är värd den.

Ett mysterium för mig att inte Veron får chansen igen. Han uträttar stora saker i Inter just nu och är i mitt tycke en bättre spelare än nuvarande förstavalet, den utmärkte men något tröge Riquelme. Kily Gonzales (skadad nu, startman i Argentina annars) berättade för mig att Riquelme och tränaren har en lång historia bakom sig i nationella ligan och att han kommer vara så gott som orubblig som speluppläggare i VM. Synd, för jag tror Veron skulle kunna ta dem hela vägen till guldet.

Å andra sidan, det kanske är lika bra om Italien nu ska ha en chans. Gli azzurri vann över Holland med 3-1 borta igår och det är ett imponerande resultat. Jag hoppas verkligen att vi kan ta hem VM men gudarna ska veta att det ser tufft ut. Jag tycker Italien spelar alldeles för ojämnt och det faktum att Lippi fortfarande experimenterar hejvilt ett drygt halvår innan slutspelet är inget hälsotecken.
Men för fasen, visst finns potentialen där.  Lyckas man bara enas om ett bra grundsystem, samtidigt som man låter samma 13-14 spelare få ett återkommande förtroende, kan det trots allt bli en rolig sommar år 2006 för Italien.

Det blir av allt att döma ingen monsterresa till Glasgow och Milano i december. Milano faller förmodligen bort på grund av Josephines arbetstider. Trist, men vi får sikta in oss på några dagar i Skottland istället, tillsammans med Inter och Massimo Moratti som står för resan.

Det blev för övrigt "Zorro" igår på bio. Den var bra, jag somnade inte ens som jag nästan var  säker på att göra. Banderas, jag gillar den mannen. Och fan vad lik Kjell Bergqvist han är i vissa vinklar.

Bio ikväll med Josephine. Har ingen aning om vad vi ska se, det verkar inte finnas så mycket bra på vita duken för tillfället. För mig personligen spelar det inte så stor roll, jag gillar bio som upplevelse i sig och dessutom somnar jag förmodligen innan första timmen är slut. Det har varit en hård vecka och jag är verkligen glad att lördagen kommer så jag får vila en dag. Länge sen jag kände så.